I Sverige kan vi dela in vägmärkena
i sju huvudgrupper.
Grupp ett är varningsmärken.
Alla varningsmärken har formen
av en röd triangel med gul bakgrund
och varnar för potentiella faror såsom
älg,
farliga kurvor,
korsning
eller ojämn väg.
Nästa grupp är väjningspliktsmärken.
Dessa märken kan ha
olika utformning och färg,
men de viktigaste är
väjningsplikt,
huvudled
och övergångsställe.
I grupp tre har vi förbudsmärken.
De är runda med röd kant och gul bakgrund.
Här hittar vi bland annat märken
för hastighetsbegränsning
och förbud för olika trafikantgrupper.
Märkena för stoppförbud
och parkeringsförbud
skiljer sig genom att de har
blå bakgrund i stället.
Grupp fyra är påbudsmärken.
Dessa har blå bakgrund och är runda.
Påbudsmärkena ger anvisningar
om vilken körriktning
som ska följas i en korsning,
vilket körfält som ska användas,
eller vilken trafikantgrupp
som får använda banan.
Nästa grupp är anvisningsmärken.
Dessa är oftast fyrkantiga och blå
eller gröna.
Anvisningsmärken talar om vad som gäller
för en viss plats, väg eller vägsträcka.
Grupp sex är lokaliseringsmärken
och finns i många olika varianter,
både vad gäller form och färg.
En typ av lokaliseringsmärken
används för vägvisning,
till exempel till specifika platser,
men de kan också visa hur körfälten går.
En annan typ av lokaliseringsmärken
används för allmänna inrättningar,
serviceställen
och intressanta mål för turister.
Den sista gruppen kallas tilläggstavlor
och kan endast användas tillsammans
med de andra märkena vi har gått igenom.
Dessa kan till exempel ange avstånd,
tidsperiod
eller omfattning.
Utöver dessa grupper
finns även andra anordningar
som liknar vägskyltar
för anvisningar i trafiken,
såsom markeringspil,
markeringsskärm
och avfartsskärm.