"Allt jag ville var att få den befordran 
jag arbetat för så länge,

och han sa till mig
att lägga mig på skrivbordet

och sära på benen."

"Alla män på kontoret skrev ner

vilken sexuell tjänst de önskade av mig.

Allt jag bad om
var ett kontor med fönster."

"Jag bad om hans råd
för att få igenom min motion,

och han frågade mig om jag hade 
knäskydden med mig"

Detta är bara några hemska berättelser

som kvinnor berättat det senaste året

då jag undersökt sexuella trakasserier
på arbetsplatser.

Under mitt arbete upptäckte jag

att en epidemi spridit sig över jorden.

Det är den fruktansvärda verkligheten för
miljontals kvinnor,

när det enda de vill är att

arbeta.

Sexuella trakasserier diskriminerar ingen.

Du kan ha kjol,

du kan ha sjukhuskläder,

militäruniform,

du kan vara ung eller gammal,

gift eller singel,

vit eller svart,

du kan vara demokrat,
republikan eller oberoende.

Jag har hört det från så många kvinnor:

poliser,

militärer,

kontorister,

skådespelerskor, ingenjörer, advokater,

banktjänstemän, kassapersonal, lärare,

journalister.

Det visar sig att sexuella trakasserier

inte handlar om sex.

Det handlar om makt,

det personen vill

är att ta bort din egna makt.

Jag är här idag

för att uppmuntra dig att 
ta tillbaka din makt.

(Applåder)

Den 6 juli 2016

"hoppade" jag ensam,

och det var mitt livs
mest skrämmande upplevelse,

ett val som gjorde mig sårbar.

Jag föll mot avgrunden helt ensam

utan att veta vad som fanns under mig.

Sedan hände ett mirakel.

Tusentals kvinnor började berätta

sina historier fyllda av smärta,
vånda och skam.

De sa att jag blivit deras röst

då de själva inte hade en röst.

Då plötsligt insåg jag trots att vi
lever på 2000-talet,

så har varje kvinna en berättelse.

Som Joyce,

en flygvärdinna

vars chef varje dag berättade

om den porr han sett kvällen före

medan han ritade penisar 
i sitt anteckningsblock.

Hon berättade,

men blev kallad "galen" och fick sparken.

Joanne, en bankir på Wall Street.

Hennes manliga kollegor kallade henne 
"fitta" varje dag.

Hon berättade -

och sågs som en bråkmakare,

efter det var hennes karriär på
Wall Street slut.

Elizabeth, militär i armén

vars underordnade viftade med
1-dollarssedlar framför henne

och sa "Dansa!"

När hon berättade sa hennes major:

"Va? Bara 1 dollar?

Du borde vara värd åtminstone 5 eller 10!"

Efter att ha läst,

svarat alla

och gråtit över alla berättelser,

insåg jag hur mycket arbete som
låg framför mig.

Här kommer häpnadsväckande fakta;

1 av 3 kvinnor - som vi känner till -

har trakasserats sexuellt
på sin arbetsplats.

71% av dessa händelser
har aldrig rapporterats.

Varför?

För när kvinnor berättar,

kallas de för lögnerskor, bråkmakare,

förnedras, degraderas,

blir svartlistade

och avskedade.

Att berätta om sexuella trakasserier
innebär ofta ett slut på karriären.

Av de kvinnor som kontaktat mig

är det i stort sett ingen
som arbetar kvar i sin profession,

vilket är helt vansinnigt.

Även jag var till en början tyst.

Det hände mig i slutet av mitt år
som Miss America,

då jag mötte en mycket erkänd TV-producent

i New York.

Jag trodde att han hjälpte mig
med ett antal telefonsamtal.

Vi åt middag,

och i baksätet på bilen så
lade han sig plötsligt över mig

och tryckte in sin tunga i min mun.

Jag hade inte förstått vad "göra affärer"
innebar - dumma jag -

han försökte också komma innanför
mina byxor.

En vecka senare

var jag i Los Angeles och träffade
en mycket välkänd bokförläggare,

då hände det igen.

Även denna gång i bilen.

Med sin hand tog han runt min nacke

och tryckte mitt ansikte
mot sitt skrev, så hårt

att jag inte kunde andas.

Såna händelser berövar dig
på din självkänsla.

Till alldeles nyligen såg jag inte 
på dessa händelser

som övergrepp.

Av just den anledningen så har
vi mycket jobb att göra.

Efter mitt år som Miss America

fortsatte jag att träffa
mycket kända personer,

varav en var Donald Trump.

Detta foto togs 1988

och ingen kunde förutspå
var vi skulle vara idag.

(Skratt)

Jag, som strider för att få ett stopp
för sexuella trakasserier;

han, president i USA

trots det.

Kort därefter fick jag mitt första arbete
på TV-nyheterna

i Richmond, Virginia.

Kolla in mitt självsäkra leende
och den rosa jackan.

Inte så lyckad frisyr dock.

(Skratt)

Jag arbetade så hårt för att bevisa
att blondiner har hjärna.

Ironiskt nog var den första
nyheten jag rapporterade,

om förhören med Anita Hill
i Washington, DC.

Kort därefter

blev även jag sexuellt trakasserad
på min arbetsplats.

Jag gjorde ett reportage från
landsbygden i Virginia,

och när vi kom tillbaka till bilen

frågade min kameraman

om jag tyckte om när han rörde mina bröst

då han satte på mig mikrofonen.

Därefter skedde allt snabbt.

Jag tryckte mig mot passagerardörren -

detta var före mobiltelefonerna.

Jag var livrädd,

jag såg mig själv rullande ut ur bilen

samtidigt som bilen körde i 80km/h
som jag sett på bio,

och jag undrade hur ont det skulle göra.

När nyheten om Harvey Weinstein spreds -

en av Hollywoods mest kända filmmoguler -

var det skrämmande anklagelser.

Men så många kvinnor började att berätta,

och jag insåg att det jag gjort
betydde något.

(Applåder)

Han kom med dåliga ursäkter.

Han sa att han var 
sprungen ur 60- och 70-talet,

och att det var dåtidens kultur.

Visst var det så,

och det värsta är
att det fortfarande är så.

Varför?

På grund av den mytbildning

som finns kring sexuella trakasserier.

"Kvinnor kan ta ett annat jobb
och starta en ny karriär"

Javisst.

Säg det till en ensamstående mamma
med två jobb,

som försöker få ihop vardagspusslet

och som dessutom blir
sexuellt trakasserad.

"Kvinnor

får skylla sig själv."

På grund av sina kläder,

sin make up.

Jag antar att de bylsiga luvtröjorna
som ingenjörerna i Silicon Valley bär,

är väldigt provokativa.

"Kvinnor hittar på."

Ja, för det är så roligt och givande

att bli förödmjukad och nedtryckt.

Fråga mig...

"Kvinnor hittar på
för att bli kända och rika."

Vår egen president sa det.

Jag slår vad om att Taylor Swift,

en av de mest kända och rikaste
sångerskorna i världen,

inte behövde mer pengar 
och berömmelse

då hon klev fram med sina anklagelser

för 1 dollar.

Jag är glad att hon gjorde det.

Senaste nytt:

en helt ny historia om kvinnor och
sexuella ofredanden på arbetsplatsen:

Det enda kvinnor önskar
är en trygg, välkomnande

miljö utan trakasserier.

Det är allt!

(Applåder)

Hur tar vi då tillbaka
vår rättmätiga makt?

Jag har 3 lösningar:

Nummer ett:

Vi behöver omvända de som står bredvid
till allierade.

98% av dagens företag i USA

har utbildningar
om sexuella trakasserier.

70% har förebyggande program.

Men fortfarande är det överväldigande

att åskådare och vittnen inte träder fram.

År 2016

kallade Harvard Business Review detta
för "åskådareffekten".

Kom ihåg 11 september.

Då fick vi höra miljoner gånger

"Om du ser eller hör något,

säg något."

Tänk vad det skulle innebära om det 
agerandet skulle spridas

till de åskådare som ser
sexuella trakasserier på arbetsplatsen -

att se och ingripa när detta sker,

att konfrontera förövaren direkt,

att skydda och hjälpa offret.

Jag ber alla män:

vi behöver er i kampen.

Och alla kvinnor också -

från möjliggörare till allierade.

Nummer två:

Ändra lagarna.

Hur många av er vet

om ni har en skiljedomsklausul eller inte

i ert anställningsavtal?

Inte många händer.

Om du inte vet så ta reda på det,

här är anledningen.

TIME Magazine kallar det,

där på skärmen,

"Det finstilta i kontraktet

som används för att gömma 
sexuella trakasserier."

Här är vad det betyder.

Tvingande skiljedomsförfarande
tar bort rätten

till en allmän domstolsprocess.

Skiljedomen är hemlig.

Du får inte samma vittnen eller bevis.

I många fall utses skiljedomaren
av företaget.

Det går inte att överklaga,

och de anställda vinner bara
i 20% av fallen.

Återigen, det är hemligt,

så ingen får veta vad som hänt dig.

Därför arbetar jag så flitigt

på Capitol Hill i Washington, DC

för att ändra lagarna.

Till senatorerna säger jag:

trakasserier har inte
med politik att göra.

Innan någon trakasserar dig,

frågar de inte om du är republikan
eller demokrat.

De gör det bara,

och därför måste vi reagera och agera.

Nummer tre:

var grym.

Allt startar när vi står rakryggade

och bygger upp självförtroendet.

När vi ställer oss upp och berättar,

när vi berättar vår egen historia.

Jag vet att det är skrämmande,

men vi gör det för våra barn.

Vi behöver sätta stopp för det här
för kommande generationer.

Jag gjorde det för mina barn,

de var anledningen för mig

när jag beslutade att träda fram.

Mina vackra barn,

min 12-åriga son, Christian

min 14-åriga dotter, Kaia.

Oj, vad jag underskattade dom.

Första skoldagen förra året,

råkade vara den dag
mitt beslut tillkännagavs,

och jag oroade mig för
hur det skulle påverka dom.

Min dotter kom hem från skolan och sa,

"Mamma, så många frågade vad som hänt
med dig under sommaren."

Hon såg mig i ögonen och sa,

"Mamma, jag sa till dom

att jag är stolt

över att du är min mamma."

Två veckor senare,

när hon till slut fann mod
att konfrontera två barn

som gjort livet svårt för henne,

kom hon hem och sa,

"Mamma, jag fann modet

för att jag sett dig göra det"

(Applåder)

Att visa mod är smittsamt,

och jag hoppas att min resa
har inspirerat dig,

då vi befinner oss vid ett vägskäl.

Vi ser just nu historia skrivas.

Allt fler kvinnor
ställer sig upp och säger,

"Nu är det nog."

(Applåder)

Jag vädjar till företag

att återanställa alla de kvinnor
som förlorat sin karriär

på grund av en skitstövel.

För jag vet detta om kvinnor:

Vi accepterar inte längre att
underskattas, skrämmas eller stå tillbaka;

vi vägrar att tystas av etablissemanget

eller på grund av gamla strukturer.

Nej.

Vi ska stå upp och berätta,

vi ska inte tystas.

Vi kommer att vara de kvinnor
vi var avsedda att vara.

Men främst

ska vi fortsätta kämpa.

Tack.

(Applåder)