Förra året bodde jag med en familj från ursprungsbefolkningen i Indien. En eftermiddag satt den unga sonen och åt, och när han fick syn på mig gömde han snabbt sin curry bakom ryggen. Det tog en lång stunds övertalning att få honom att visa mig vad han åt. Det visade sig vara fjärilslarver, en traditionell delikatess hos den ursprungliga Mariabefolkningen. Jag utbrast "Herregud, du äter det där! Jag hoppas det finns lite kvar åt mig!" Jag såg misstro i pojkens ögon. "Äter du... såna här?" "Jag älskar dom," svarade jag. Jag kunde se att han inte trodde mig. Hur kunde en utbildad kvinna från storstan tycka om samma mat som han? Senare, förde jag ämnet på tal med hans pappa, och det visade sig vara ett väldigt känsligt ämne. Han sa saker som, "Åh, det är bara min son som tycker om att äta det. Vi brukar säga till honom, 'Sluta äta det. Det är dåligt.' Han lyssnar inte, förstår du. Vi slutade äta sånt där för evigheter sedan." "Varför det?" frågade jag. "Detta är er traditionella mat. Den finns tillgänglig i er omgivning, den är näringsrik, och, jag kan intyga det, delikat. Varför är det fel att äta den?" Mannen blev tyst. Jag frågade, "Har man sagt till dig att maten är dålig, att det är gammelmodigt att äta den, att det inte är civiliserat?" Han nickade tyst. Detta var en många, många gånger i mitt arbete med urinvånarna i Indien som jag upplevde skam runt mat, skam över att maten du älskar maten som har ätits i generationer, på något sätt är underlägsen, till och med djurisk. Och skammen är inte begränsad till ovanlig, äcklig mat som insekter och råttor, kanske, utan även vanlig mat: vilda grönsaker, svamp, blommor... i stort sett allt man samlat in i naturen i stället för att odla det. I det ursprungliga Indien är denna skam närvarande överallt. Vad som helst kan utlösa den. En rektor med högre kast som är vegetarian utses i skolan, inom veckor säger barnen till föräldrarna att krabba är äckligt att äta eller syndigt att äta kött. Ett regeringsprogram om näringslära serverar fluffigt vitt ris, och nu vill ingen äta rött ris eller hirs. En välgörenhetsorganisation kommer dit med en perfekt kostplan för gravida. Varsågoda. Alla havande kvinnor känner sig ledsna för att de inte har råd med äpplen och vindruvor. Och människor bara typ glömmer frukterna som kan plockas från marken i skogen. Sjukvårdare, religiösa missionärer, olika statsanställda och till och med deras egna välutbildade barn skriker bildligen i ursprungsbefolkningens öron att deras mat inte är bra nog, inte civiliserad nog. Så mat fortsätter att försvinna, lite i taget. Jag undrar om ni alla någon gång funderat över huruvida era samhällsgrupper har haft en liknande historia runt mat. Om ni skulle prata med er 90-åriga mormor, skulle hon prata om mat som ni aldrig sett eller hört talas om? Är ni medvetna om hur mycket av ert samhälles mat som inte längre är tillgänglig för er? Lokala experter har sagt till mig att den sydafrikanska livsmedelsekonomin nu helt är baserad på importerad mat. Majs har blivit en stapelvara, medan den lokala durran, hirsen, lökväxterna och rotknölarna är borta. Samma sak med de vilda baljväxterna och grönsakerna. Under tiden äter folk potatis och lök, kål och morötter. I mitt land är denna förlust av mat enorm. Det moderna Indien är fast med ris, vete och diabetes. Och vi har totalt glömt bort mat som massor av varianter av rotknölar, kåda, fisk, skaldjur, oljefrön, blötdjur, svampar, insekter, små, icke utrotningshotade djurs kött, allt som brukade vara tillgängligt. Så vart har denna mat tagit vägen? Varför är våra moderna matkorgar så begränsade? Vi kunde prata om de komplexa politiska, ekonomiska och ekologiska orsakerna, men jag är här för att prata om det mer mänskliga fenomenet skam, för skammen är den avgörande poängen som gör att mat faktiskt försvinner från din tallrik. Vad gör skam? Skam får dig att känna dig liten, ledsen, ovärdig, djurisk. Skam skapar en kognitiv dissonans. Den förvränger historier om mat. Låt oss ta det här exemplet. Hur gärna skulle du vilja ha en fantastisk, allsidig stapelvara som redan är tillgänglig i överflöd i din omgivning? Allt du behöver göra är att samla in den, torka den, lagra den, och sen har du den hela året att tillaga i så många olika rätter som du vill. Indien hade precis sådan mat, som kallades "mahua", blomman där. Och jag har forskat om denna mat de senaste tre åren. Den är känd för att vara näringsrik, både inom urinvånarnas tradition och inom forskningen. För ursprungsbefolkningen brukade det vara en stapelvara under fyra till sex månader om året. På många sätt är det väldigt likt er lokala marula, fast det är en blomma, inte en frukt. Där det finns fullt av dem i skogen kan folk fortfarande få tillräckligt att äta för hela året och tillräckligt över för att sälja. Jag hittade 35 rätter med mahua som ingen lagar längre. Maten erkänns inte längre ens som mat, utan som råmaterial till sprit. Du kan bli gripen om du har det hemma. Anledning? Skam. Jag pratade med urinvånare i hela Indien om varför man inte längre äter mahua. Och jag fick exakt samma svar. "Åh, vi brukade äta det när vi var jättefattiga och utsvultna. Varför skulle vi äta det nu? Vi har ris eller vete." Och nästan i samma andetag, talar människor också om för mig hur näringsrikt mahua är. Det finns alltid historier om äldre personer som brukade äta mahua. "Vår mormor, hon hade tio barn, och hon brukade arbeta så hårt, aldrig trött, aldrig sjuk." Exakt samma upprepade historier precis överallt. Varför? Hur kan samma mat vara betraktad som väldigt näringsrik och fattigmansmat, nästan i samma mening? Detsamma gäller för annan mat från skogen. Jag har hört den ena hjärtskärande berättelsen efter den andra om svåra brister och svält, om människor som överlevde på skräp som man letat upp i skogen, eftersom det inte fanns någon mat. Om jag gräver lite djupare, så visar det sig att man inte saknade mat i sig, utan något respektabelt, som ris. Jag frågade dom, "Hur lärde ni er att ert så kallade skräp är ätbart? Vem berättade för er att vissa bittra rotknölar kan sötas genom att lämnas i en ström över natten? Eller hur man tar ut köttet ur ett snigelskal? Eller hur man gillrar en fälla för en vild råtta? Det är då dom börjar klia sig i huvudet, och dom inser att de lärt sig det ifrån sina egna äldre, att deras förfäder hade levt och frodats på denna mat i århundraden innan ris kom i deras väg, och var mycket hälsosammare än deras egen generation. Så det är så här mat fungerar, hur skam fungerar: Man får mat och mattraditioner att försvinna från folkets liv och minnen utan att dom ens inser det. Så hur vänder vi den här trenden? Hur tar vi tillbaka vårt vackra och komplexa system av naturlig mat, mat som kärleksfullt getts till oss av Moder Jord enligt hennes egen rytm, mat förberedd av våra förmödrar med glädje och som åts av våra förfäder med tacksamhet, mat som är hälsosam, närodlad, naturlig, varierad, delikat, som inte behöver odlas, som inte skadar vår ekologi, som inte kostar något? Vi behöver alla denna mat, och jag tror inte att jag behöver berätta för er varför. Jag behöver inte berätta för er om den globala hälsokrisen, klimatförändringar, vattenkrisen, jordens utmattning, kollapsande jordbrukssystem, allt det där. Men för mig, är lika viktiga skäl till att vi behöver denna mat de som känns på djupet, för mat är så många saker, förstår ni. Mat är näring, tröst, kreativitet, gemenskap, tillfredsställelse, säkerhet, identitet och så mycket mera. Hur vi anknyter till vår mat definierar så mycket i våra liv. Det definierar hur vi anknyter till våra kroppar, för våra kroppar är slutligen mat. Det definierar vår grundläggande känsla av anknytning till vår existens. Vi behöver denna mat mest idag för att kunna omdefiniera vår plats som människor inom sakers naturliga system. Och behöver vi en sådan omdefiniering idag? För mig, är det enda riktiga svaret kärlek, för kärlek är det enda som motsätter sig skam. Och hur får vi in mer av denna kärlek i vår anknytning till vår mat? För mig, handlar kärlek, på ett stort sätt om villigheten att sakta ned, att ta tiden att känna efter, ana, lyssna, fråga. Det kan vara att lyssna på våra egna kroppar. Vad behöver dom utöver våra matvanor, våra övertygelser och beroenden? Om vi synar övertygelserna. Vart kommer dom ifrån? Det kan komma från vår barndom. Vilken mat älskade vi då, och vad har förändrats? Kanske en kväll med en äldre person, när man lyssnar på deras matminnen, kanske man till och med hjälper att laga nåt de älskar och äter tillsammans. Kärlek kan handla om att minnas att mänskligheten är väldig och valen av mat skiljer sig åt. Kanske visar man respekt och nyfikenhet istället för att döma när vi ser nån njuta av ovanlig mat. Kärlek kan vara att ta sig tid att fråga, gräva upp information, söka efter samband. Det kan vara en tyst promenad i Fynbos för att se om en specifik växt talar med dig. Det händer. De talar till mig jämt. Och mest av allt, innebär kärlek att lita på att sökandet har potentialen att leda oss till något större, ibland till verkligt överraskande svar. En urinvånare och medicinkvinna sa en gång till mig att kärlek är att gå på Moder Jord som hennes mest älskade barn, att lita på att hon värdesätter en ärlig avsikt och vet hur hon ska visa oss vägen. Jag hoppas jag har inspirerat er att åter börja knyta an till era förfäders mat. Tack för att ni lyssnade. (Applåder)