Hej. Jag heter Simone. Ni vet hur folk säger att om du blir nervös på scen, föreställ dig människor i publiken nakna? Det är en sådan grej som ska göra så att du känner dig bättre. Men jag tänkte att föreställa sig alla er nakna 2018 känns ganska konstigt och fel. Vi jobbar riktigt hårt med att komma över sådana saker, så vi behöver en ny metod att ta itu med om man blir nervös på scenen. Jag insåg att det jag verkligen skulle vilja är att jag kan se på er lika mycket som ni ser på mig bara för att jämna ut det lite. Så om jag hade många fler ögonglober, då skulle vi alla vara riktigt bekväma, inte sant? I förberedelse för det här föredraget gjorde jag en tröja. (Skramlande) (Skratt) Det är plastögon. Det tog mig 14 timmar och 227 plastögon att göra denna tröja. Och att kunna se på er lika mycket som ni ser på mig är bara halva anledningen att jag gjorde denna. Den andra halvan är för att göra detta. (Plastögon skramlar) (Skratt) Jag gör många saker som detta. Jag ser ett problem och uppfinner en sorts lösning på det. Till exempel, borsta tänderna. Det är en sån grej vi alla måste göra, det är ganska tråkigt, och ingen gillar det riktigt. Om det fanns några sjuåringar i publiken, skulle de säga "ja!" Så tänk om du hade en maskin som kunde göra det åt dig? (Skratt) Jag kallar den... Jag kallar den "Tandborsthjälmen". (Skratt) (Robotarm surrar) (Skratt) (Applåder) Min tandborsthjälm rekommenderas av noll utav tio tandläkare, och den revolutionerade definitivt inte tandläkarvärlden, men den förändrade mitt liv helt. Jag gjorde klart denna tandborsthjälmen för tre år sedan och efter jag var klar med den, gick jag till mitt vardagsrum och satte upp en kamera och filmade ett sjusekundersklipp när den är igång. Och nu, är detta en ganska typisk nutida saga om en tjej som lägger ut på internet, internet tar tjejen med storm, tusentals män färdas till kommentarsfältet för att be om hennes hand. (Skratt) Hon ignorerar dem alla, startar en YouTubekanal och fortsätter att bygga robotar. Sedan dess har jag skapat en nisch för mig själv på internet som uppfinnare av värdelösa maskiner, för som vi alla vet, är det enklaste sättet att vara bäst inom sitt område att välja ett väldigt litet område. (Skratt) (Applåder) Jag driver en YouTubekanal om mina maskiner, och jag har gjort saker som att klippa hår med drönare. (Drönare surrar) (Skratt) (Drönare kraschar) (Skratt) (Drönare surrar) (Skratt) (Applåder) Till en maskin som hjälper mig att vakna på morgonen. (Väckarklocka) (Skratt) (Video) Simone: Aj! Till denna maskinen som hjälper mig skära grönsaker. (Knivar skär) Jag är ingen ingenjör. Jag studerade inte ingenjörslinjen. Men jag var en superambitiös elev när jag växte upp. I grundskolan och i gymnasiet hade jag högsta betyg, och jag tog examen som bäst i min årskurs. Å andra sidan, kämpade jag med oerhört svår prestationsångest. Här är ett mail som jag skickade till min bror vid den tiden. "Du kommer inte förstå hur svårt det är för mig att berätta, att erkänna detta. Jag är så sjukt generad. Jag vill inte att folk ska tro att jag är dum. Nu börjar jag att gråta också. Jäklar." Och nej, jag brände inte ner våra föräldrars hus av misstag. Det jag skriver om i mailet och det jag är så upprörd över är att jag fick B på ett matteprov. Något hände uppenbarligen mellan här och här. (Skratt) En av de grejerna var puberteten. (Skratt) En vacker tid minsann. Men dessutom, blev jag intresserad av att bygga robotar, och jag ville lära mig själv om hårdvara. Men att bygga saker med hårdvara, speciellt om man lär sig själv, är något som är riktigt svårt att göra. Det är hög risk för misslyckande och dessutom, det är stor risk att det får dig att känna dig dum. Och det var min största rädsla då. Jag kom på ett upplägg som alltid skulle garantera 100 procent succé. Med mitt upplägg skulle det vara nästintill omöjligt att misslyckas. Istället för att försöka att lyckas, skulle jag bygga saker som skulle misslyckas. Och även om jag inte insåg det just då, var det ganska smart att bygga dumma grejer, för att jag fortsatte att lära mig om hårdvara, för första gången i mitt liv, behövde jag inte handskas med min prestationsångest. Så snart jag tog bort all press och förväntningar från mig själv, så blev den pressen ersatt av entusiasm, och det tillät mig att bara leka. Som uppfinnare är jag intresserad av saker som folk brottas med. Det kan vara små saker eller stora saker eller mellanstora saker och något som att hålla ett TED talk ger en uppsättning helt nya problem som jag kan lösa. Att identifiera ett nytt problem är det första steget i processen att bygga en värdelös maskin. Så innan jag kom hit, satt jag ner och tänkte på några möjliga problem jag kunde få när jag framför detta tal. Glömma vad jag ska säga. Att folk inte ska skratta. Det är ni. Eller ännu värre, att ni ska skratta åt fel saker. Det var okej att skratta åt, tack. (Skratt) Eller när jag blir nervös, så skakar mina händer och jag är väldigt osäker kring det. Eller att min gylf har varit öppen hela tiden och alla ni har sett men inte jag, men den är stängd så allt är bra med det. Men en sak jag är riktigt nervös för är mina skakande händer. Jag minns när jag var barn, och höll redovisningar i skolan, jag hade mina anteckningar på en lapp, och jag höll ett block bakom pappret så ingen skulle se att pappret darrade. Och jag håller många föredrag. Jag vet att ungefär hälften av er i publiken tänker säkert, "Att bygga värdelösa maskiner är kul, men hur är detta någonsin något sorts företag?" Att hålla föredrag är en del av det. Och arrangörerna sätter alltid ut ett glas vatten på scenen så man har något att dricka om man blir törstig, och jag vill alltid jättegärna dricka vattnet, men jag vågar inte ta upp glaset för då skulle folk kanske se att mina händer skakar. Så vad sägs om en maskin som ger dig ett glas vatten? Såld till den nervösa tjejen i plastögontröjan. Jag måste ta av den här, för jag har en grej. (Plastögon skakar) Åh. (Skrammel) (Skratt) Jag vet fortfarande inte vad den ska heta, men jag tror nog "huvudkretsapparat" för den roterar denna plattform runt dig som man kan lägga saker på. Man kan ha en kamera, man kan få foton av hela ens huvud. Den är riktigt, det är en väldigt mångsidig maskin. (Skratt) OK, och jag har, man kan lägga snacks på den, till exempel om man vill. Jag har lite popcorn här. Och så lägger man bara lite där. Och sen vill man, där är lite uppoffringar för vetenskapen, bara lite popcorn som föll på golvet. Vi kör den långa vägen runt. (Robot surrar) (Skratt) Och sen har man en liten hand. Man måste justera höjden på den, och gör det med att höja axlarna. (Skratt) (Applåder) Den har en liten hand. (Hand smäller till) (Skratt) (Applåder) Jag knuffade bort min mikrofon, men tror att allt är bra. OK, jag måste också tugga popcornet, så om ni bara kan klappa lite till. (Applåder) OK, så det är ditt egna lilla personliga solsystem, för att jag är en "millennial" och vill att allt ska kretsa kring mig. (Skratt) Tillbaka till vattenglaset, det är därför vi är här. Jag lovar - jag menar, det har fortfarande inget vatten i sig, Ursäkta. Men jag måste fortfarande jobba på denna maskin ett tag för jag måste fortfarande hämta glaset och sätta det på plattformen, men om ens händer skakar en del, kommer ingen att märka det för att du har på dig en väldigt fascinerande utrustning. Så allt är bra. OK. (Robot surrar) (Sjunger) Åh nej, den har fastnat. Är det inte tröstande att även robotar får scenskräck ibland? Den bara fastnar litegrann. Det är väldigt mänskligt. Åh vänta, låt oss backa lite, och sen... (Glas faller ner) (Skratt) Är det inte en vacker tid att leva? (Skratt) (Applåder) Så precis som att mina maskiner kan verka som enkel ingenjörsbuskis, insåg jag att jag stötte på något som är större än det. Det är ett uttryck av glädje och ödmjukhet som oftast glöms bort i tekniken, och för mig var det ett sätt att lära sig om hårdvara utan att min prestationsångest kommer i vägen. Jag får ofta frågan om jag någonsin kommer att bygga något användbart, och en dag gör jag kanske det. Men jag ser det som att jag redan har gjort det för jag har själv skapat detta jobb, och det är något som jag inte kunde planera, eller som jag kunde... (Applåder) Det är något som jag aldrig kunde planera. Istället hände det för att jag var entusiastisk över vad jag höll på med, och jag delade entusiasmen med andra människor. För mig är det den sanna skönheten med att skapa värdelösa saker, för att det är detta erkännande av att man inte alltid vet vad det bästa svaret är. Det stänger av den där rösten i huvudet som säger åt en att man vet exakt hur världen fungerar. Och kanske är en tandborsthjälm inte svaret, men du ställer åtminstone frågan. Tack. (Applåder)