Låt oss börja idag med ett historiskt mysterium. 1957, så fanns det två unga kvinnor, båda i tjugoårsåldern, som båda bodde i samma stad, båda medlemmar i samma politiska grupp. Det året bestämde sig båda för att utföra våldsamma attacker. En tjej tog en pistol och gick fram till en soldat vid en gränskontroll. Den andra tjejen tog en bomb och gick till ett fullsatt kafé. Men saken är den: en av dessa tjejer fullföljde attacken, men den andra vände om. Så hur kom detta sig? Jag är beteendeforskare och forskar kring aggressivitet, moralisk kognition och beslutsfattning i sociala rörelser. Det låter komplicerat. (Skrattar) Så, för att översätta: Jag studerar ögonblicket då en individ beslutar sig för att skjuta, de vardagliga besluten som ledde upp till det ögonblicket och hur de gör för att intala sig själva att det här beteendet är berättigat. Det är ämnet -- är inte bara vetenskapligt för mig. Det är faktiskt ganska personligt. Jag växte upp i Kootenai County, Idaho, och detta är väldigt viktigt. Detta är inte delen av Idaho med potatis. Vi har inga potatisar. Och om du frågar mig om potatisar, så kommer jag hitta dig. (Skratt) Denna del av Idaho är känd för sjöar vid bergen, hästridning, skidåkning. Olyckligtvis, med start under 1980-talet så blev den också känd som det globala högkvarteret åt Aryan Nations. Varje år, samlandes medlemmar av den lokala nynazistorganisationen för att marschera genom vår stad, och varje år samlades medborgare från vår stad för att protestera mot dem. 2001 gick jag ut high school och åkte till universitetet i New York. Jag kom dit i augusti 2001. Som många av er säkert vet så föll tvillingtornen tre veckor senare. Jag var chockad. Jag var otroligt arg. Jag ville göra någonting, men det enda jag kunde tänka på att göra för stunden var att studera arabiska. Jag måste erkänna, att jag var den tjejen i klassen som ville veta varför "dom" hatar "oss". Jag började studera arabiska på grund av helt fel anledningar. Men någonting oväntat skedde. Jag fick ett stipendium för att åka och studera i Israel. Så tjejen från Idaho åkte till Mellanöstern. Och medan jag var där, träffade jag palestinska muslimer, palestinska kristna, israeliska bosättare, israeliska fredsaktivister. Och det jag lärde mig var att varje handling har en ekologi. Den har en kontext. Sedan dess har jag rest världen runt, jag har studerat våldsamma rörelser, jag har jobbat med NGO:er och före detta soldater i Irak, Syrien, Vietnam, Balkanhalvön, Kuba. Jag tog min doktorsexamen i historia, och det jag gör nu är att besöka olika arkiv där jag letar igenom dokument, för att hitta erkännelser av brott, rättsfall, dagböcker och manifest från individer inblandade i våldsamma attacker. Så om man samlar alla dessa dokument -- vad säger de? Våra hjärnor älskar oklara orsaker, verkar det som. Så varje gång vi ser en attack på nyheterna, tenderar vi att ställa en fråga: Varför? Varför skedde det? Tja, jag kan berätta för dig att jag läst tusentals manifest och det du upptäcker är att de faktiskt är imiterande. De imiterar de politiska rörelser som de utgår från. Så de berättar faktiskt inte så mycket om beslutsfattandet i det enskilda fallet. Så vi måste lära oss att ställa en helt annan fråga. Istället för "Varför?" måste vi fråga "Hur?" Hur kunde individer åstadkomma dessa attacker och hur bidrog ekologin kring beslutsfattandet till våldsamt beteende? Jag har lärt mig en del saker genom att ställa denna typ av fråga. Den viktigaste är att politiskt våld inte uppstår ut kultur. Vi skapar det. Och vare sig vi inser det eller inte så bidrar våra dagliga vanor till skapandet av våld i vår omgivning. Så här är några vanor som jag lärt mig bidrar till våld. En av de första sakerna som angriparna gjorde när de förberedde sig för en våldsam händelse var att de stängde in sig själva i en informationsbubbla. Vi har hört talas om fake news, eller hur? Tja, det här chockerade mig: Varje grupp som jag studerade hade någon typ av fake news-slogan. Franska kommunister kallade det för "skämd press." Franska ultranationalister kallade det "utförsäljningspressen" och den "förrädiska pressen". Islamister i Egypten kallade det de "depraverade nyheterna." Och egyptiska kommunister kallade det ... "fake news." Så varför spenderar grupper all denna tid på att försöka skapa informationsbubblor? Svaret är faktiskt väldigt enkelt. Vi fattar beslut baserat på den information vi litar på, eller hur? Så om vi litar på dålig information, kommer vi att fatta dåliga beslut. En annan intressant vana som individer använde sig av när de ville utföra en våldsam attack var att de inte såg sitt offer som en individ utan bara som en medlem av ett motsatt lag. Här blir det väldigt konstigt. Det finns lite rolig hjärnforskning bakom varför detta typ av tänkande är effektivt. Säg att jag delar in alla er i två lag: blått lag, rött lag. Och sedan ber jag er att tävla mot varandra. Det roliga är att inom millisekunder kommer du faktiskt att börja känna njutning... njutning... när något dåligt händer medlemmar av det motsatta laget. Det roliga med det är att om jag ber en av er från det blå laget att ansluta sig till det röda laget, så ställer din hjärna om sig och inom millisekunder kommer du nu börja känna njutning när något dåligt händer medlemmar av ditt gamla lag. Detta är ett väldigt bra exempel på varför vi-mot-dom tänkande är så farligt i vår politiska omgivning En annan vana som angriparna använde sig av för att varva upp inför en attack var att de fokuserade på olikheter. Med andra ord, så såg de på sina offer och tänkte, "Jag har ingenting gemensamt med den här personen. Hen är helt olik mig." Igen, så låter detta kanske som ett riktigt enkelt koncept, men det finns fascinerande vetenskap som visar varför det här fungerar. Säg att jag visar er videor av händer med olika hudfärger och vassa nålar som förs in i dessa olikfärgade händer, Okej? Om du är vit, så är chansen att du kommer känna som mest sympati, eller som mest smärta, när du ser en nål föras in i den vita handen. Om du är latinamerikan, arab, svart, så kommer du troligtvis uppleva som mest sympati när du ser en nål föras in i handen som ser mest ut som din egen. De bra nyheterna är att detta inte är biologiskt betingat. Det är ett inlärt beteende. Vilket betyder att ju mer tid vi tillbringar med andra etniska grupper och ju mer vi ser dem som lika oss och som en del av vårt lag, desto mer kommer vi känna deras smärta. Den sista vanan som jag ska prata om är att när angripare förberedde sig för att utföra en av dessa attacker, så fokuserade de på särskilda emotionella signaler. Under månader förberedde de sig genom att fokusera på till exempel ilska. Jag tar upp detta eftersom det är väldigt populärt just nu. Om du läser bloggar eller nyheter, så pratas det om två koncept från laboratorievetenskap: kapning av amygdalan och emotionell kapning. Så, kapning av amygdalan: det betyder att om jag visar er en signal, exempelvis en pistol, så reagerar din hjärna automatiskt på faran som denna signal innebär. Emotionell kapning är ett liknande koncept. Det innebär att om jag visar er en ilskeutlösare, till exempel, så kommer din hjärna att reagera automatiskt med ilska på den signalen. Jag tror att kvinnor oftast förstår detta bättre än män. (Skrattar) (Skratt) Såna här känslokapande berättelser fångar vår uppmärksamhet. Enbart ordet "kapning" fångar vår uppmärksamhet. Saken är den att, för det mesta så är det här inte riktigt hur signaler fungerar i verkliga livet. Om du studerar historia, så kommer du upptäcka att vi översköljs med hundratusentals signaler varje dag. Och därför så lär vi oss att filtrera. Vi ignorerar vissa signaler, och vi uppmärksammar andra signaler. När det gäller politiskt våld blir detta väldigt viktigt, eftersom att det innebär att gärningsmän oftast inte bara ser en ilskeutlösare och plötsligt går bärsärk. Istället, tillbringar politiker och sociala aktivister veckor, månader och år på att fylla omgivningen med ilskeutlösare, till exempel, och förövare uppmärksammade de här signalerna, de litade på de här signalerna, de fokuserade på dem, de till och med memorerade dem. Allt detta visar verkligen hur viktigt det är att studera historia. Det är en sak att förstå hur signaler fungerar inom ett laboratorium. Och de här laboratorieexperimenten är otroligt viktiga. De ger oss mycket ny information om hur våra kroppar fungerar. Men det är även väldigt viktigt att förstå hur signalerna fungerar i verkliga livet. Så, vad säger allt detta oss om politiskt våld? Politiskt våld är inte kulturellt. Det är inte en automatisk, förutbestämd reaktion till miljöbetingad stimuli. Vi skapar det. Våra dagliga vanor skapar det. Låt oss gå tillbaka till de två kvinnorna som jag nämnde i början. Den första kvinnan hade uppmärksammat raserikampanjerna, så hon tog ett skjutvapen och gick fram till en soldat vid en gränskontroll. Men i det ögonblicket skedde något väldigt intressant. Hon såg på soldaten, och tänkte för sig själv, "Han är lika gammal som mig. Han ser ut som mig." Och hon lade ifrån sig vapnet och gick iväg. Bara på grund av denna lilla likhet. Den andra tjejen gjorde något helt annat. Hon hade också lyssnat på raserikampanjerna men hon omgav sig av individer som försvarade våld, med kamrater som försvarade hennes våld. Hon stängde in sig själv i en informationsbubbla. Hon fokuserade på vissa emotionella signaler i månader. Hon lärde sig att kringgå vissa kulturella hämningar gentemot våld. Hon övade på sin plan, hon lärde sig själv nya vanor, och när tiden var kommen, tog hon med sin bomb till kaféet, och hon fullföljde attacken. Detta skedde inte på impuls. Detta var inlärning. Polarisering i vårt samhälle är inte impuls, det är inlärning. Varje dag lär vi oss själva: nyheterna vi slår på, känslorna vi fokuserar på, tankarna vi hyser gällande det röda laget eller det blå laget. Allt detta bidrar till inlärning, vare sig vi inser det eller inte. De bra nyheterna är att även om individerna jag studerar redan har tagit sina beslut, så kan vi fortfarande förändra vår bana. Vi kanske aldrig fattar besluten som de fattade, men vi kan sluta bidra till våldsamma ekosystem. Vi kan ta oss ur vår nyhetsbubbla, vi kan vara mer uppmärksamma på vilka emotionella signaler vi fokuserar på, raserihetsningarna som vi klickar på. Men viktigast av allt, så kan vi sluta att se varandra som enbart medlemmar av det röda laget eller det blå laget. För vare sig vi är kristna, muslimer, judar, ateister demokrater eller republikaner, så är vi människor. Vi är mänskliga varelser. Och ofta delar vi väldigt liknande vanor. Vi har olikheter. Dessa olikheter är vackra, och dessa olikheter är väldigt viktiga. Men vår framtid beror på om vi kan lyckas känna gemenskap med den andra sidan. Och det är därför det är så viktigt att vi lär om våra hjärnor och slutar med att bidra till våldsamma ekosystem. Tack. (Applåder)