Under förberedelserna med mitt föredrag

reflekterade jag över mitt liv
och funderade på

när min resa egentligen började.

Det gick lång tid, och jag 
kunde inte komma på

varken början eller slutet
av min historia.

Jag brukade tänka att starten var

en eftermiddag hemma i byn
då min mamma berättade

att jag undsluppit
tre arrangerade äktenskap

innan jag var två år.

Eller en kväll när strömmen
låg nere i åtta timmar

och min pappa satt, omgiven av oss alla,

och berättade om när han var liten
och kämpade för att få gå i skolan

eftersom hans pappa, som var bonde,
ville att han skulle arbeta på fälten.

Eller den mörka natten när jag var 16 år

och tre små barn kom och viskade

att min vän mördats i något
som kallades hedersmord.

Men sedan insåg jag att,

även om dessa händelser
bidragit till min resa,

och påverkat mig

så var de inte så det började,

utan starten skedde
framför ett hus av lera

i de norra delarna av Sindh, Pakistan,

då pappa höll min 14-åriga mammas hand

och de bestämde sig för att lämna byn
och ta sig till en stad

där de skulle kunna
låta sina barn gå i skola.

På sätt och vis känner jag att mitt liv

är resultatet av några kloka val
och beslut de tog.

Ett annat beslut var

att låta mig och mina syskon
behålla kontakten med våra rötter.

När vi bodde i byn Ribabad
som jag minns med värme,

vilket betyder de fattigas by,

såg min pappa till att vi också
hade ett hus i provinsen vi kom från.

Jag härstammar från en stam
på Baluchistans högplatå

som heter Brahui.

Brahui, eller Brohi, betyder bergsbo.
Så heter också mitt språk.

Tack vare pappas stränga regler
för att hålla fast vid våra traditioner

hade jag en underbar uppväxt med sång,
kultur, tradition, berättelser, berg,

och massor av får.

Men att leva i två ytterligheter

mellan traditionerna i min kultur,

och den moderna utbildningen
i skolan var inte lätt.

Jag visste att jag var den enda flickan
som hade en sådan frihet,

och jag hade skuldkänslor för det.

Medan jag gick i skola
i Karachi och Hyderabad

blev många av mina kusiner
och barndomsvänner bortgifta,

några till äldre män, några i byteshandel,

och några till och med som andrafruar.

Jag hade upplevt de vackra traditionerna
men dess magi tonade bort

när jag såg att födelsen av en flicka
firades med sorg,

när kvinnor blev tillsagda
att tålamod var deras primära dygd.

Fram tills jag var 16 år,

tröstade jag mig med att gråta,

mestadels på nätterna när alla sov

och jag brukade snyfta i kudden,

fram till den natten då jag fick veta
att min vän hade blivit mördad

i hederns namn.

Hedersmord är en tradition

då män och kvinnor misstänks ha relationer

före eller utanför äktenskapet,

och deras familjer dödar dem för det.

Mördaren är för det mesta en bror,
far, farbror eller morbror i familjen.

FN rapporterar
att omkring 1 000 hedersmord

sker i Pakistan varje år,
men det är bara de fall som rapporteras.

Jag kunde inte acceptera
en tradition som mördar,

jag insåg att jag var
tvungen att göra något.

Jag tänkte inte gråta
mig till sömns längre.

Jag tänkte göra vad som helst
för att stoppa det.

Jag var 16 år - jag började skriva poesi

och gick från dörr till dörr
och berättade för alla om hedersmord

varför de sker, varför de borde stoppas,

och väckte medvetenheten

tills jag hittade ett mycket bättre sätt
att hantera frågan på.

På den tiden bodde vi
i ett mycket litet enrumshus i Karachi.

Varje år under monsunregnen
översvämmades huset

av regn- och avloppsvatten

och mamma och pappa
brukade ösa ut vattnet.

En dag kom pappa hem
med en stor maskin, en dator.

Den var så stor att den såg ut
att nästan fylla vårt enda rum,

och den hade så många delar
som skulle monteras ihop.

Det var det mest spännande

som hittills hänt mig och mina systrar.

Min äldre bror Ali fick ansvaret för den,

och vi fick alla använda den
10 till 15 minuter om dagen.

Som äldst av åtta syskon,

fick jag använda den sist av alla,

och inte förrän jag diskat,

städat huset, lagat middag
tillsammans med mamma,

och lagt ut sov-filtar på golvet,

efter sysslorna sprang jag till datorn,

kopplade upp den på internet,

och njöt till fullo av mina tio minuter.

Jag hade upptäckt
en sida som hette Joogle.

[Google] (Skratt)

I min heta önskan
att göra något åt denna tradition,

använde jag Google och upptäckte Facebook,

en webbsida som knyter samman
människor över hela världen,

och från mitt mycket lilla rum
med lertak i Karachi,

kom jag i kontakt med människor
på flera kontinenter,

och skapade en kampanj som fick namnet

VAKNA UPP-kampanjen mot hedersmord.

Den blev enormt stor
på bara några månader.

Jag fick mycket stöd från hela världen.

Media kontaktade oss.

Många försökte hjälpa oss
att öka medvetenheten kring ämnet.

Kampanjen blev så omfattande
att den till slut nådde min hemstad,

där vi organiserade strejker
och demonstrationer,

för att försöka ändra reglerna
kring stöd för kvinnorna i Pakistan.

Jag tyckte att allt löpte på fint,

och mitt team - som mestadels
var vänner och grannar -

tyckte också det,

och vi hade ingen aning om att vi
skaffat oss starka motståndare.

Min by reste sig emot oss,

och sade att vi spred
icke-islamiska budskap.

Vi utmanade seder och bruk
som funnits i samhällena i hundratals år.

Jag kommer ihåg att pappa
fick anonyma brev

som sade, "Din dotter
sprider västerländsk kultur

i våra hedervärda samhällen."

En gång kastade man sten på vår bil.

En dag när jag kom till kontoret
var vår metallskylt sönderslagen

som om man hade
slagit på den med något tungt.

Situationen blev så allvarlig
att jag var tvungen att gömma mig.

Jag brukade veva upp rutorna i bilen,

täcka ansiktet, inte prata
när jag var ute bland folk,

men när jag hotades till livet
blev situationen ohållbar,

och jag tvingades återvända till Karachi,
och våra aktioner upphörde.

Som 18-åring, tillbaka i Karachi,

var detta var mitt livs
största misslyckande.

Jag var förkrossad.

Jag skuldbelade mig själv
för allt som hänt.

När vi analyserade händelserna,

insåg vi att det faktiskt var vårt fel.

Det var två betydande anledningar
till varför kampanjen misslyckats.

Den första var,

att vi kritiserade
människors kärnvärderingar.

Vi sade nej till något
som var väldigt viktigt för dem,

utmanade deras hederskodex,

och sårade dem djupt under processen.

Den andra, vilket blev
en nyttig läxa för mig,

och som även förvånade
och överraskade mig,

var att vi inte inkluderat
de verkliga hjältarna

som borde kämpat för sin sak.

Kvinnorna i byarna hade ingen aning
om att vi förde en kamp i deras namn.

Varenda gång jag reste dit,

fann jag mina kusiner och väninnor
med ärr i sina ansikten,

och jag frågade; "Vad har hänt?",

och fick svaret "Våra män slog oss."

Men vi kämpar ju på gatorna för er skull!

Vi förändrar regelverket.

Hur kan det inte inverka på deras liv?

Då upptäckte vi något mycket förvånade.

Ett lands lagar och regler

berör inte nödvändigtvis
människorna på landsbygden.

Det var en hemsk insikt -
kan vi inte påverka situationen?

Vi insåg det enorma gapet

mellan de officiella lagarna
och vad som sker på gräsrotsnivå.

Den här gången tänkte vi
ha ett annat angreppssätt.

Vi ska ha en strategi,

och vi ska gå tillbaka
och be människor om ursäkt.

Just det, be om ursäkt.

Vi återvände till byarna

och sade att vi skämdes för vad vi gjort.

Vi är här för att be om ursäkt,
och även för att gottgöra er.

Hur gör vi det?

Vi kommer att stötta tre
av era viktigaste kulturella uttryck.

Vi vet att dessa är musik,
språk och broderi.

Ingen trodde på oss.

Ingen ville jobba med oss.

Det krävdes mycket övertalning
och diskussioner med dessa samhällen

innan vi kunde enas om
att vi skulle främja deras språk

genom att göra ett häfte
med deras berättelser, fabler

och klanhistorier,
vi skulle uppmuntra deras musik

genom att spela in en CD
med deras klansånger.

Samt det tredje, vilket var min favorit,

vi skulle främja broderitraditionen
genom att skapa en mötesplats i byn

dit kvinnor kunde komma
varje dag och brodera.

Så började vi.

Vi jobbade med en by
och öppnade vår första mötesplats.

Det var en underbar dag.

Vi slog upp dörrarna.

Kvinnor kom för att brodera,

och gick också igenom
en livsomvälvande utbildning,

lärde sig om sina rättigheter,
vad islam säger om dessa,

om företagsutveckling,
hur de kan tjäna pengar,

och hur de kan få pengarna att växa,

hur de bekämpar de traditioner
som förstört deras liv

i så många århundraden,

för i islam, i realiteten,

förutsätts kvinnan vara
sida vid sida med mannen.

Kvinnor har en sådan ställning
med vi inte har lyssnat på det örat

och de har inte heller lyssnat,

och vi behövde tala om för dem
att de måste känna till

vilka rättigheter de har
och hur de tar dem,

för de kan göra det själva.

Här är modellen
vi jobbade efter - fantastisk.

Genom broderiet
främjade vi deras traditioner.

Vi reste till byn
för att mobilisera samhället.

Vi skapade en mötesplats
med plats för trettio kvinnor

som skulle vara där i sex månader
och lära sig utveckla broderiet,

företagsutveckling,
olika färdigheter och baskunskaper,

om sina rättigheter och att säga nej
till vissa traditioner

och hur de skulle bli ledare
för sig själva och för samhället.

Efter sex månader skulle kvinnorna
få kontakt med långivare och marknaden,

så att de kunde bli entreprenörer
i sina samhällen.

Vi kallade projektet Sughar.

Sughar är ett ord som finns
i många av Pakistans språk.

Det betyder kompetenta
och självsäkra kvinnor.

Jag är övertygad om
att det enda man behöver göra

för att få fram kvinnliga ledare är att:

Låta dem veta att de har vad som krävs.

Kvinnorna ni ser här,

har hög kompetens
och förutsättningar att bli ledare.

Allt vi behövde göra
var att riva barriärerna som omgav dem,

och det var vad vi bestämde oss att göra.

Men när vi tyckte att allting rullade på,

än en gång var allt fantastiskt,

råkade vi ut för nästa bakslag:

Många män började upptäcka
att deras fru förändrades.

Hon började prata mer, hon tog beslut -

men oj, hon tar hand om allt i huset.

De nekade dem att komma till mötesplatsen,

men nu tänkte vi, okej, dags för plan B.

Vi vände oss till modeindustrin i Pakistan

för att undersöka vad som händer där.

Modeindustrin i Pakistan
är stark och i tillväxt,

men den får få bidrag från landsbygden,

likaså når den inte ut
till landsbygden, och kvinnorna.

Vi bestämde oss för att lansera
vår första kollektion mot dessa kvinnor,

och varumärket heter nu Nomads.

Kvinnor började tjäna mer,

de började bidra finansiellt
till hushållet,

och männen tvingades tänka
en extra gång innan de nekade dem

att besöka mötesplatsen.

(Applåder)

Tack så mycket, tack.

2013 lanserade vi vårt
första Sughar center.

Vi samarbetade med TripAdvisor

och byggde ett riktigt hus mitt i byn

och bjöd in andra organisationer
att komma och arbeta där.

Vi skapade den för ideella organisationer

så att de kan arbeta med de frågor

som Sughar inte jobbar med,

de skulle kunna hålla kurser där,

använda den som skola,
eller som marknadsplats,

eller vad de önskar använda den till,

och de har gjort ett fantastiskt arbete.

Hittills har vi kunnat stötta 900 kvinnor

i 24 byar runt om i Pakistan.

(Applåder)

Men det är faktiskt inte mitt mål.

Min dröm är att nå ut
till en miljon kvinnor

under de kommande tio åren,
och för att försäkra oss om det,

lanserade vi i år Sughar Foundation i USA.

Den ska inte bara finansiera Sughar
utan också andra organisationer i Pakistan

för att kopiera idén

och finna ännu fler innovativa sätt

att frigöra potentialen
hos kvinnorna på Pakistans landsbygd.

Tack så mycket.

(Applåder)

Tack. Tack. Tack.

Chris Anderson: Khalida,
du är verkligen en naturkraft.

På många sätt är den här historien
närmast ofattbar.

Det är otroligt att en så ung person
lyckats åstadkomma så mycket

med stor envishet och uppfinningsrikedom.

Då undrar jag:

Det är en imponerande vision
att nå ut till en miljon kvinnor -

hur mycket av framgången
hitintills beror på dig,

och kraften i din starka personlighet?

Hur går det att göra i stor skala?

Khalida Brohi: Mitt jobb är att inspirera,

och dela med mig av min dröm.

Jag inte lära ut hur,
för det finns så många olika sätt.

Vi har experimenterat med tre olika sätt.

Det finns hundratals olika sätt
att frigöra kvinnors inneboende kraft.

Mitt jobb är att inspirera
till förändring.

Jag kommer fortsätta.
Sughar fortsätter växa.

Vi planerar att starta
i ytterligare två byar,

och snart expanderar vi
förhoppningsvis utanför Pakistan

i Sydasien och andra länder.

CA: Det var underbart när du
pratade om ditt team tidigare,

jag menar, ni var alla 18 år då.

Hur såg teamet ut?

De var skolkamrater, eller hur?

KB: Förstår ni som sitter här
att jag är i en ålder

där jag förväntas
vara mormor i min kultur?

Min mamma gifte sig vid nio,
jag är den äldsta kvinnan som är ogift

och jag gör ingenting
av mitt liv i min by.

CA: Vänta, vänta nu, gör ingenting?

KB: Nej.
CA: Du har rätt.

KB: Människor tycker ofta synd om mig.

CA: Men hur mycket tid
spenderar du nu i Baluchistan?

KB: Jag bor där.

Vi bor fortfarande
mellan Karachi och Baluchistan.

Mina syskon går fortfarande i skolan.

Jag är äldst av åtta syskon.

CA: Men vad du sysslar med

utgör definitivt ett hot
för en del människor.

Hur hanterar du din säkerhet?
Känner du dig trygg?

Upplever du problem?

KB: Den frågan har jag fått många gånger,

och ordet "rädsla"
kommer spontant men tonar bort,

men det finns en rädsla som stannar kvar.

Rädslan för att bli mördad,
och vad som då händer med de människor

som älskar mig så mycket?

Mamma väntar uppe på nätterna
tills jag kommer hem.

Mina systrar vill lära sig
så mycket av mig,

och det finns många flickor
i min by som vill prata

och ställa frågor,

och nyligen förlovade jag mig. (Skratt)

(Applåder)

CA: Är han här? Du måste resa dig upp.

(Applåder)

KB: Efter att ha flytt
från arrangerade äktenskap

valde jag min man själv

på andra sidan jorden
i Los Angeles, en helt annan värld.

Jag fick kämpa i ett helt år.
Men det är en annan historia.

Men jag tror att det är 
det enda jag är rädd för,

jag vill inte att mamma inte ska se mig
när hon väntar uppe på nätterna.

CA: Så människor som vill stötta er kamp,

de kan fortsätta, de kan kanske
köpa en del av de kläder

som du tar med dig över

och som är tillverkade,
broderierna är gjorda i Baluchistan?

KB: Ja.

CA: Eller engagera sig i stiftelsen.

KB: Absolut. Vi behöver
så många som möjligt,

för nu när stiftelsen
är i sin startprocess,

försöker jag lära mig allt om driften,

hur man skaffar finansiering
eller samarbetar med fler organisationer,

och särskilt kring e-handel,
vilket är nytt för mig.

Jag är ingen modemänniska, tro mig,

CA: Det har varit fantastiskt
att ha dig här.

Fortsätt vara modig, fortsätt vara smart,
och snälla var rädd om dig.

KB: Tack så mycket.
CA: Tack ska du ha, Khalida. (Applåder)