Autism är något som många
människor känner till.
Till exempel så tror en del
att autistiska personer är bleka män
som pratar monotont
och tjatar om samma ämne hela tiden.
En del människor tror att autister
inte kan skilja på rätt och fel,
undviker uppmärksamhet
och oftast säger fel sak
vid fel tillfälle.
En del tror att autister
är socialt obekväma
och varken har humor eller empati.
Om du håller med om det jag just sa,
så måste jag berätta
att du har fel uppfattning om autism.
Hur vet jag det?
Eftersom jag har autism.
Jag har mina fixeringar
vid till exempel elektronik
och allmänna transportmedel,
men det definierar inte vem jag är.
Vi är alla olika och unika
på vårt eget sätt.
Men det finns inte så mycket information
om hur ett autistiskt liv faktiskt är,
så man tar ofta till stereotyper.
Och vi ser det ofta i media.
En del av de vanligaste
stereotyperna i media
innebär att vara socialt obekväm,
sakna empati
och till och med vara ett supergeni.
Och bristen på kunskap om autism
tar inte slut där heller.
Visste ni att en del människor försöker
hitta en bot för autism?
Eftersom de ser det som något negativt,
som en sjukdom.
Många ifrågasätter den tanken
och för oss är inte autism en sjukdom.
Det är bara ett annat sätt att tänka
och se på världen.
Våra hjärnor fungerar annorlunda
än andra personers.
Tänk på det som en jämförelse
mellan Xbox och PlayStation.
Det är två mycket kapabla konsoler
med olika programmering.
Men om du sätter ditt Xbox-spel
i en PlayStation,
kommer det inte att fungera, eftersom
ditt PlayStation kommunicerar annorlunda.
När jag tittar i spegeln,
ser jag någon som tänker annorlunda.
Och som har snyggt hår.
(Skratt)
(Applåder)
Men frågan är,
om jag verkligen är sjuk
för att jag tänker annorlunda?
Det största problemet med att vara autist
i dagens samhälle
är att världen inte är designad för oss.
Det är så mycket
som kan göra oss överväldigade.
Till exempel,
det som gör mig överväldigad
hela tiden är starka ljud,
vilket innebär att jag aldrig
spelar musik riktigt högt
och jag är ingen vän av stora fester.
Men andra personer i spektrat
kanske blir överväldigade
av saker som starkt ljus, starka dofter
eller kladdig konsistens,
saker som alla kan framkalla ångest.
Tänk på alla sociala sammankomster
ni har varit på.
Spelades det hög musik?
Var det starka ljus?
Luktade det av olika sorters mat
på samma gång?
Var det många samtal samtidigt?
Det kanske inte besvärade er,
men för någon med autism,
kan det bli överväldigande.
Så i sådana situationer gör vi något
som kallas för stimmande,
som är som upprepningar
av en rörelse eller ett ljud
eller något annat slumpmässigt ryck som
kanske eller kanske inte ser normalt ut.
En del flaxar med armarna
eller låter eller snurrar.
Det är vårt sätt att zona ut.
Det kan ofta kännas nödvändigt
för oss att stimma.
Men det ogillas ofta,
och vi tvingas dölja det.
När vi tvingas dölja
autistiska egenskaper på det viset,
kallas det för kamouflering.
Och en del kamouflerar bättre än andra.
Jag gör det så bra ibland
att folk inte ens vet att jag är autistisk
förrän jag gör det stora avslöjandet.
(Skratt)
Men i slutändan
blir det väldigt påfrestande.
En sådan sak som att göra
min hemläxa på kvällen
blir väldigt tröttsam.
En del tror,
att eftersom vi är så bra
på att kamouflera,
så är det boten för autism.
Men det gör att vi skäms
för att visa vilka vi är.
En annan vanlig stereotyp
som ofta associeras med autism
är att autistiska personer saknar empati.
Och det är inte heller sant.
Jag har faktiskt massor med empati.
Jag är bara inte så bra på att visa det.
När en vän försöker berätta för mig
om svårigheter som de går igenom,
vet jag ofta inte hur jag ska
uttrycka mitt svar.
Och det är därför som jag inte
visar lika mycket empati
som mina icke-autistiska vänner gör.
Känsloyttringar, stora som små,
är svåra för mig.
Och det är för att jag exploderar inuti
av varje känsla som känns hela tiden.
Men jag kan förstås inte uttrycka det så.
Annars skulle till exempel lycka,
komma ut som en stor explosion
av lyckligt väsande,
handviftande och höga tjoanden.
(Skratt)
När du kanske bara ler.
(Skratt)
Oavsett om det handlar om att
få en fantastisk födelsedagspresent
eller att höra en tragisk historia
på nyheterna,
så kan jag inte uttrycka mitt gensvar
utan en explosion,
och än en gång måste jag kamouflera
det för att verka normal.
Mina inre känslor är obegränsade,
men min hjärna låter mig bara uttrycka
ytterligheten eller inget alls.
Så jag ...
Jag är inte jättebra på känslor,
och jag kommunicerar annorlunda,
och på grund av det blev jag
diagnostiserad inom autismspektrat.
Den diagnosen hjälper mig
och mina vänner och min familj
att förstå hur min hjärna fungerar.
Och i världen har ungefär en procent
av befolkningen
en diagnos inom autismspektrat.
Och den siffran stiger.
Men vi är fortfarande en stor minoritet.
Och det finns fortfarande många som
inte ser oss som jämlikar
med andra människor.
Detta är min familj.
Och i min familj,
finns det en annan person som
också är autistisk.
Min mamma.
Ja, vuxna kvinnor kan också
vara autistiska.
Min pappa och min bror är
icke-autistiska.
Ibland kan det vara svårt för oss
att kommunicera med varandra,
dock.
Ibland säger jag något i stil med,
"Åh, järnvägsstationen i Toronto,
eller hur?"
och tror att jag
hjälper dem att komma ihåg.
När de blir förvirrade måste jag ofta
utveckla min förklaring.
Och vi måste ofta säga saker
på flera sätt för att alla ska förstå.
Men trots det,
så älskar vi och respekterar
varandra som jämlikar.
I sin bok "NeuroTribes",
slår författaren Steve Silberman fast
att autism och andra psykiska tillstånd
ska betraktas som normalt mänskliga,
en normal del av människans spektra
och inte som en defekt.
Och det är något som jag
håller med om helt och hållet.
Om autism var en normal del
av det mänskliga spektrat,
så kunde världen fungera bättre
för autistiska personer.
Jag skäms inte för min autism.
Och jag tänker kanske inte som du,
eller uppför mig som du,
men jag är fortfarande människa
och jag är inte sjuk.
Tack.
(Applåder)