Autism är något som många människor känner till. Till exempel så tror en del att autistiska personer är bleka män som pratar monotont och tjatar om samma ämne hela tiden. En del människor tror att autister inte kan skilja på rätt och fel, undviker uppmärksamhet och oftast säger fel sak vid fel tillfälle. En del tror att autister är socialt obekväma och varken har humor eller empati. Om du håller med om det jag just sa, så måste jag berätta att du har fel uppfattning om autism. Hur vet jag det? Eftersom jag har autism. Jag har mina fixeringar vid till exempel elektronik och allmänna transportmedel, men det definierar inte vem jag är. Vi är alla olika och unika på vårt eget sätt. Men det finns inte så mycket information om hur ett autistiskt liv faktiskt är, så man tar ofta till stereotyper. Och vi ser det ofta i media. En del av de vanligaste stereotyperna i media innebär att vara socialt obekväm, sakna empati och till och med vara ett supergeni. Och bristen på kunskap om autism tar inte slut där heller. Visste ni att en del människor försöker hitta en bot för autism? Eftersom de ser det som något negativt, som en sjukdom. Många ifrågasätter den tanken och för oss är inte autism en sjukdom. Det är bara ett annat sätt att tänka och se på världen. Våra hjärnor fungerar annorlunda än andra personers. Tänk på det som en jämförelse mellan Xbox och PlayStation. Det är två mycket kapabla konsoler med olika programmering. Men om du sätter ditt Xbox-spel i en PlayStation, kommer det inte att fungera, eftersom ditt PlayStation kommunicerar annorlunda. När jag tittar i spegeln, ser jag någon som tänker annorlunda. Och som har snyggt hår. (Skratt) (Applåder) Men frågan är, om jag verkligen är sjuk för att jag tänker annorlunda? Det största problemet med att vara autist i dagens samhälle är att världen inte är designad för oss. Det är så mycket som kan göra oss överväldigade. Till exempel, det som gör mig överväldigad hela tiden är starka ljud, vilket innebär att jag aldrig spelar musik riktigt högt och jag är ingen vän av stora fester. Men andra personer i spektrat kanske blir överväldigade av saker som starkt ljus, starka dofter eller kladdig konsistens, saker som alla kan framkalla ångest. Tänk på alla sociala sammankomster ni har varit på. Spelades det hög musik? Var det starka ljus? Luktade det av olika sorters mat på samma gång? Var det många samtal samtidigt? Det kanske inte besvärade er, men för någon med autism, kan det bli överväldigande. Så i sådana situationer gör vi något som kallas för stimmande, som är som upprepningar av en rörelse eller ett ljud eller något annat slumpmässigt ryck som kanske eller kanske inte ser normalt ut. En del flaxar med armarna eller låter eller snurrar. Det är vårt sätt att zona ut. Det kan ofta kännas nödvändigt för oss att stimma. Men det ogillas ofta, och vi tvingas dölja det. När vi tvingas dölja autistiska egenskaper på det viset, kallas det för kamouflering. Och en del kamouflerar bättre än andra. Jag gör det så bra ibland att folk inte ens vet att jag är autistisk förrän jag gör det stora avslöjandet. (Skratt) Men i slutändan blir det väldigt påfrestande. En sådan sak som att göra min hemläxa på kvällen blir väldigt tröttsam. En del tror, att eftersom vi är så bra på att kamouflera, så är det boten för autism. Men det gör att vi skäms för att visa vilka vi är. En annan vanlig stereotyp som ofta associeras med autism är att autistiska personer saknar empati. Och det är inte heller sant. Jag har faktiskt massor med empati. Jag är bara inte så bra på att visa det. När en vän försöker berätta för mig om svårigheter som de går igenom, vet jag ofta inte hur jag ska uttrycka mitt svar. Och det är därför som jag inte visar lika mycket empati som mina icke-autistiska vänner gör. Känsloyttringar, stora som små, är svåra för mig. Och det är för att jag exploderar inuti av varje känsla som känns hela tiden. Men jag kan förstås inte uttrycka det så. Annars skulle till exempel lycka, komma ut som en stor explosion av lyckligt väsande, handviftande och höga tjoanden. (Skratt) När du kanske bara ler. (Skratt) Oavsett om det handlar om att få en fantastisk födelsedagspresent eller att höra en tragisk historia på nyheterna, så kan jag inte uttrycka mitt gensvar utan en explosion, och än en gång måste jag kamouflera det för att verka normal. Mina inre känslor är obegränsade, men min hjärna låter mig bara uttrycka ytterligheten eller inget alls. Så jag ... Jag är inte jättebra på känslor, och jag kommunicerar annorlunda, och på grund av det blev jag diagnostiserad inom autismspektrat. Den diagnosen hjälper mig och mina vänner och min familj att förstå hur min hjärna fungerar. Och i världen har ungefär en procent av befolkningen en diagnos inom autismspektrat. Och den siffran stiger. Men vi är fortfarande en stor minoritet. Och det finns fortfarande många som inte ser oss som jämlikar med andra människor. Detta är min familj. Och i min familj, finns det en annan person som också är autistisk. Min mamma. Ja, vuxna kvinnor kan också vara autistiska. Min pappa och min bror är icke-autistiska. Ibland kan det vara svårt för oss att kommunicera med varandra, dock. Ibland säger jag något i stil med, "Åh, järnvägsstationen i Toronto, eller hur?" och tror att jag hjälper dem att komma ihåg. När de blir förvirrade måste jag ofta utveckla min förklaring. Och vi måste ofta säga saker på flera sätt för att alla ska förstå. Men trots det, så älskar vi och respekterar varandra som jämlikar. I sin bok "NeuroTribes", slår författaren Steve Silberman fast att autism och andra psykiska tillstånd ska betraktas som normalt mänskliga, en normal del av människans spektra och inte som en defekt. Och det är något som jag håller med om helt och hållet. Om autism var en normal del av det mänskliga spektrat, så kunde världen fungera bättre för autistiska personer. Jag skäms inte för min autism. Och jag tänker kanske inte som du, eller uppför mig som du, men jag är fortfarande människa och jag är inte sjuk. Tack. (Applåder)