Välkommen till andakt här idag, tre dagar efter tretton dagen. Jag står här vid Maglenakyrkans julkrubba som på många sätt beskriver det som är dagens ämne. Där vi närmar oss julens evangelium från ett annat håll, med stjärnan och de vise männen i centrum. Välkommen med. Jag läser det som är trettondagens evangelium, alla årgångar, ur Matteusevangeliets andra kapitel. När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: 'Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.'” Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land. Trettondagens evangelium hjälper oss att se en ny aspekt av julen. På många sätt kan man säga att Trettondagen är en andra Julafton, en andra Juldag. Redan i den tidiga kyrkan firades faktiskt den sjätte januari som Jesu födelse. Och än idag så firar den armeniska kyrkan detta datum istället för 25 december. De här två datumen tillsammans har i resten av kyrkan fått representera olika poler, olika delar av julen. Vi får följa Lukas berättelse om hur skattskrivningen leder Jesus, eller framförallt hans föräldrar, till Bethlehem och hur de föder i stallet bland djuren och hur hedar, ledda av änglar, kommer till barnet. Idag har det gått några veckor sedan julens händelser och i dagens evangelium verkar det också ha gått lite tid. Efter att Jesus har födts, eller när Jesus föddes, tänds en stjärna i öster. I grundtexten så står det just om öster på flera ställen. Vilka är de här visa männen? Stjärntydarna? Tre kungar kallas de i traditionen. Kaspar, Melchior och Baltasar. I en vidare tradition har de här kommit att representera hela jordens kungar. Representanter för alla folk på jorden. Troligen så var de från, det som idag är, Iran. Det gamla Persien. De var mager, magoi, alltså stjärntydare eller en slags präster i den zoroastriska religionen som än idag finns på sina håll i Iran och runt om i världen. De hade en särskild relation till det judiska folket men hade definitivt en annan trostradition. De säger att de har sett stjärnan som tillhör judarnas konung, hans stjärna, Judas kungs stjärna, gå upp i öster där de själva finns och sen rört sig därifrån och så har de följt den här stjärnan. De kommer till de skriftlärda och kungen som satt i Jerusalem, Herodes, och frågade: var är den nya kungen? De hade kanske förväntat sig att detta tecken också hade setts av de visa och de mäktiga i judaland. Det hade den inte. Det var inte ett väl mottaget budskap. Den här berättelsen visar alltså hur de som inte hör hemma söker sig till sanningen. Hur de som är utanför gudsfolket ser Jesus när de som borde se honom inte gör det. I Viktor Rydbergs berömda "Gläns över sjö och strand", som vi sjunger i dagens andakt, så talas det på ett mycket gåtfullt och poetiskt sätt om sökandet efter det nyfödda barnet. Sökande efter stjärnans ljus. Den plats där stjärnan lyser. Som kallar oss att vandra vidare. Barnen och hedarna följa dig gärna, strålande stjärna. Gånga från lamm och hem, sökande Eden. Stjärnan från Betlehem visar dem leden fram genom hindrande jordiska fängsel hän till det glindrande lustgårdens stängsel. Genom hela Bibeln löper en tråd om människans längtan tillbaka till något som har gått förlorat. Till Eden. När Adam och Eva och Kain och Abel lämnat lustgården och Kain slagit ihjäl sin bror så förvisas Kain öster om Eden. Öster om Eden blir en symbol för det land som blir gudsförgätet. Ändå sätter Gud sitt märke på Kain. Han är inte övergiven fast han själv överger Eden. Han överger och lämnar bakom sig det han egentligen längtar efter. I många skildringar av Marias bebådelse, när hon blir havande med Jesus, då ser vi Eden i bakgrunden av ikonen. Förvisandet ur Eden. För det är en påminnelse om att det som sker i Betlehem på julnatten är en återinbjudan till Eden. Nu har Guds närvaro och Guds frid på jorden tagit form, tagit fysiskt gestalt i det lilla Jesusbarnet. Armar där sträckas dem, läppar där viska, viska och räckas dem, ljuva och friska: Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem. Barnen och hedarna, följa dig gärna. Strålande stjärna, strålande stjärna. När vi talar om Betlehems stjärna och Israels kung som föds i Betlehem så är det inte bara en kallelse till en liten grupp någonstans. Vare sig det handlar om en etnisk eller en religiös minoritet eller ens majoritet i något särskilt land. Den här berättelsen på Trettondagen är en påminnelse om att Jesus som föds kommer visserligen från en särskild stamm i Mellanöstern, han kommer från en särskild ätt som går tillbaka till Abrahams kallelse och löfte, ur i Kalden, också öster om Löfteslandet, till att finnas på en plats där Gud på ett särskilt sätt skulle göra sitt verk. Men stjärntydarna, de vise männen från öster, från det tillsynes gudsförjätna landet, kallas hem. Kallas att söka det de kände bäst, stjärnorna. Och genom det sökandet efter sanningen och efter det som fascinerade och kallade dem, så fann de Jesus. Att söka och finna Jesus är att söka och finna han som är sanningen och livet själv. Han som är vägen, sanningen och livet är inte bara för några få. Att finna Jesus är att finna vägen hem. Och därför så föds Jesus i ett enkelt litet utrymme i ytterkanten av ett stort imperium. Och han visar till både låga och höga att han sträcker sina armar mot oss och visar oss vägen hem. Att finna Jesus är att komma hem. Vi söker det vi längtar efter. Och vi kan lita på att söker vi med ett öppet hjärta, ett längtande hjärta som vill se sanningen, vill söka det goda i den här världen, då kommer vi att finna Jesus där. Vi kommer att finna Jesus i dem vi ska tjäna, i dem vi ska möta. Där finns Jesus och sträcker sina armar mot oss. Kallar oss till en uppgift, men kallar oss också att komma hem och bli omfamnade av hans skapararmar i ett litet barns gestalt. God jul! Låt oss be Herrens bön. Vår Fader, du som är i himlen, Låt ditt namn bli helgat, Låt ditt rike komma, Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss idag det bröd vi behöver, Och förlåt oss våra skulder, Liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, Utan rädda oss från det onda. Ditt är riket, din är makten och äran, I evighet. Amen. Ta så emot Guds välsignelse. Herren välsigner dig och bevarar dig. Herren låter sitt ansikte lysa över dig och vara dig nådig. Herren vänder sitt ansikte till dig och giver dig frid. I Faderns och Sonens och den heliga Andes namn. Amen.