Samadhi Part 1 - "Maya, the Illusion of the Self"

Samadhi

är ett forntida Sanskrit ord, som inte har någon modern motsvarighet.

Det finns en fundamental utmaning i att göra en film om Samadhi.

Samadhi pekar mot något som inte kan förmedlas på tänkandes nivå.

Den här filmen är helt enkelt den yttre manifestationen av min egen inre resa.

Avsikten är inte att undervisa dig om Samadhi, eller förse ditt sinne med information,

utan att inspirera dig att direkt upptäcka din sanna natur.

Samadhi är relevant, nu mer än någonsin.

Vi är vid en tidpunkt i historien där vi inte bara har glömt Samadhi, vi har också glömt

vad vi har glömt.

Glömmandet är Maya, illusionen av Jaget.

Som människor, lever de flesta av oss fördjupade i våra dagliga liv, med liten tanke på vem vi är

varför vi är här, eller vart vi är på väg.

De flesta av oss har aldrig insett det sanna jaget, själen, eller det Buddha kallade Anatta

- det som är bortom namn och form,
bortom tänkande.

Som ett resultat tror vi att vi är de här begränsade kropparna.

Vi lever i rädsla, antingen medveten eller omedveten, att den begränsade själv-struktur som vi

identifierat oss med, kommer att dö.

I dagens värld är majoriteten av människor som är engagerade i religiösa eller spirituella tekniker

såsom yoga, bön, meditation, chant eller någon form av ritual,

utövande tekniker som är betingade.

Vilket innebär att de bara är del av egots konstruktion.

Sökandet och aktiviteten är inte problemet - det är att du tror att du har hittat svaret i en

yttre form som är problemet.

Spiritualitet i sin vanligaste form, är inte annorlunda än det patologiska tänkande som

pågår överallt.

Det är en vidare uppvigling av tänkandet.

Mer "mänskligt görande" i motsats till
"mänskligt varande".

Egots tankeskapelse vill ha mer pengar, mer makt, mer kärlek, mer av allt.

De på den så kallade "spirituella vägen" önskar vara mer spirituella, mer vakna, mer samlade

mer fridfulla, mer upplysta.

Faran i att du ser den här filmen, är att ditt sinne vill uppnå Samadhi.

Även större fara är ditt sinne kanske tror att det har uppnått Samadhi.

När helst det finns en önskan att uppnå något, kan du vara säker på att det är egots föreställning

i arbete.

Samadhi är inte att uppnå, eller lägga något mer till dig själv.

Att inse Samadhi, är att lära sig att dö innan du dör.

Liv och död är som yin och yang - ett oskiljbart förlopp.

Ändlöst uppenbarande, utan början och utan slut.

När vi håller bort död, håller vi också bort liv.

När du upplever sanningen direkt som den du är, finns inte längre någon rädsla för liv

eller död.

Vi intalas vem vi är av vårt samhälle och vår kultur, och samtidigt

är vi slavar under det djupare omedvetna, biologiska begär och motstånd som styr våra val.

Egots tankeskapelse är inget mer än impulsen att upprepa.

Det är helt enkelt vägen energin en gång tog, och benägenheten för energin att ta

samma väg igen, oavsett om det är positivt
eller negativt för organismen.

Det finns ändlösa nivåer av minnen eller tankegångar,
spiraler inuti spiraler.

När din medvetenhet identifierar sig med den här tanke- eller egoskapelsen, binder det dig till sociala villkor

som du kan kalla Matrix.

Det finns aspekter av egot som vi kan vara medvetna om, men det är det omedvetna

den arkaiska kopplingen, de primära existentiella rädslorna, som faktiskt driver hela maskineriet.

Ändlösa upprepningar av gripande efter välbehag och undvikande av smärta, omvandlas till

patologiska beteenden... vårt arbete... våra relationer... våra övertygelser, även

våra tankar och hela vårt hela sätt att leva.

I likhet med boskap, lever och dör de flesta människor passivt kuvade, och överlämnar sina liv till Matrix.

Vi lever liv låsta i begränsade mönster.

Liv som ofta fylls med stort lidande, och det faller oss aldrig in att vi faktiskt kan

bli fria.

Det är möjligt att att släppa taget om livet som har ärvts från det förflutna,

och leva det som väntar på att komma fram genom vår inre värld.

Vi föddes alla in i den här världen med biologiskt bestämda strukturer, men utan själv medvetenhet.

Ofta, när du ser in ögonen på en liten bebis, finns där inga spår av Jaget, bara strålande tomhet.

Den person vi växer in i, är en mask som bärs över medvetenheten.

Shakespeare sa, "Hela välden är en scen och alla män och kvinnor är blott aktörer".

Hos en uppvaknad individ, lyser medvetenhet genom personligheten, genom masken.

När du är vaken, identifierar du dig inte med din person.

Du tror inte att du är maskerna som du bär.

Men du slutar heller inte inte att spela en roll.

2400 år efter att Platon skrev Staten, banar mänskligheten fortfarande sin väg

ut ur Platons grotta.

Faktum är att vi kanske är mer lamslagna av illusionerna än någonsin tidigare.

Platon lät Socrates beskriva en grupp människor som levde fastkedjade i en gotta under hela sina liv,

vända mot en tom vägg.

Allt de kunde se var skuggor, projekterade på väggen av varelserna som passerade

framför en eld som var bakom dem.

Den här dockteatern blev deras värld.

Enligt Socrates, var skuggorna det närmaste fångarna någonsin skulle komma att se

verkligheten.

Även efter att de fått vetskap om världen utanför, fortsatte de att tro att skuggorna

var allt som fanns.

Även om de misstänkte att det fanns något mer, var de ovilliga att lämna det som var

välbekant.

Mänskligheten idag, är som människorna som bara har sett skuggorna på gottväggen.

Skuggorna är jämförbara med våra tankar.

Världen av tänkande, är den enda världen vi känner till.

Men det finns en annan värld som är bortom tänkandet.

Bortom det dualistiska sinnet.

Är du beredd att lämna grottan, att lämna allt du har vetat och lära känna sanningen

om vem du är?

För att uppleva Samadhi, är det nödvändigt att vända din uppmärksamhet bort från skuggorna,

bort från tankarna, mot ljuset.

När en person bara är van vid mörker, måste de stegvis bli vana vid ljus...

...

I likhet med att acklimatisera till ett nytt paradigm, tar det tid och försök och en villighet att

utforska det nya, såväl som släppa det gamla.

Tänkandet kan liknas vid en fälla för medvetenhet, en labyrint eller ett fängelse.

Det är inte så att du är fängslad, du är fängelset.

Fängelset är en illusion.

Om du identifierar dig med ett illusoriskt Jag, är du fortfarande sovande.

När du väl är medveten om fängelset, och du kämpar för att ta dig ur illusionen, då

bemöter du illusionen som verklig, och du förblir sovande, fast nu har drömmen blivit

en mardröm.

Du kommer jaga och springa från skuggor i all evighet.

Samadhi är uppvaknande från drömmen om ett separat Jag eller egots tankeskapelse.

Samadhi är uppvaknade från identifikation med fängelset som jag kallar Jag.

Du kan faktiskt aldrig bli fri, för vart du än går är ditt fängelse där.

Uppvaknande är inte att göra sig av med tänkandet eller Matrix. Tvärt om; när du

inte identifierar dig med det, då kan du uppleva livets spel mer fulländat, och glädjas åt

showen som den är, utan begär eller rädsla.

I urtida läror kallades detta Leela, det Gudomliga Spelet: spelet att agera

i dualism.

Mänsklig medvetenhet är ett kontinuum.

Å ena ytterligheten, är människor identifierade med det materiella Jaget.

Å andra ytterligheten är Samadhi, upphörandet av Jaget.

Varje steg vi tar i följden mot Samadhi medför mindre lidande.

Mindre lidande innebär inte att livet är fritt från smärta.

Samadhi är bortom dualismen av smärta och välbehag.

Vad det innebär är att det finns mindre tänkande, mindre självskapat motstånd till vad som

än uppenbaras, och det motståndet är det som skapar lidande.

Att komma till insikt om Samadhi en enda gång, tillåter dig att se vad som finns i andra änden av spektret.

Att förstå att det finns något annat än den materiella världen och egenintresse.

När det kommer till ett faktiskt slut på Jagets struktur i Samadhi, finns det ingen egoistisk tanke,

inget Jag, ingen dualism, dock finns det fortfarande varandet, Anatta eller Icke-Jaget.

I den tomheten gryr Pranja eller visheten - förståelsen att det inneboende

högre Jaget är långt bortom det dualistiska spelet, bortom hela kontinuumet.

Det högre Jaget är tidlöst, oförändrat och alltid nu.

Upplysning är fusionen mellan den ursprungliga spiralen, den ständigt föränderliga världen

eller lotusen, i vilken tiden uppenbaras och ditt tidlösa varande.

Dina inre kopplingar växer som en ständigt utvecklande blomma, medan du avidentifierar med Jaget, och blir en

levande bro mellan den tidsbundna världen och den tidlösa.

Att bara komma till insikt om det inneboende högre Jaget är bara början på vår väg.

De flesta människorna kommer behöva uppleva och förlora Samadhi åtskilliga gånger under meditation

innan de är kapabla att integrera in i andra nyanser av livet.

Det är inte ovanligt att ha djupgående insyn i varandets natur under meditation

eller själv-prövning, för att sedan se dig själv åter igen falla tillbaka i gamla mönster och glömma

sanningen av vem du är.

Att inse att stillhet eller tomhet, i alla aspekter av livet, alla aspekter av vårt Jag,

är att bli tomhet som dansar såsom Alltet.

Stillhet är inte något separerat från rörelse.

Det är inte motsats till rörelse.

I Samadhi, är stillhet igenkänt att vara identisk med rörelse, form är identisk med tomhet.

Detta är ogreppbart för tanken, eftersom tänkandet får sin existens i dualism.

Rene Descartes, den västerländska filosofins fader, är känd för sitt citat "Jag tänker,

alltså finns jag.

Ingen annan fras sammanfattar tydligare, civilisationens fall och den fullskaliga

identifikationen med skuggorna på grottväggen.

Descartes misstag, i likhet med nästan alla människors misstag, var att likställa fundamentalt

varande - med tänkande.

I början av sin mest kända vetenskapliga avhandling, skrev Descartes, att nästan allt kan

kallas in i tvivel; man kan tvivla på sina sinnen, och även på sina tankar.

Likaså sa Buddha i Kalama Sutra; för att förvissa sig om sanningen, måste man

ifrågasätta alla traditioner, skrifter, läror och allt innehåll i tänkandet och

sinnena.

Båda dessa männen startade med stor skepticism, men skillnaden var att Descartes slutade

att ifrågasätta vid tänkandes nivå, medan Buddha gick djupare och penetrerade bortom

den djupaste nivån av tänkandet.

Kanske Descartes hade upptäckt sin sanna natur om han gått bortom sitt tänkande sinne

och då hade det västerländska medvetandet varit mycket annorlunda idag.

Istället, beskrev Descartes möjligheten av en ond demon som kunde hålla oss

under en slöja av illusion.

Descartes erkände inte den här onda demonen för vad den var.

Som i filmen The Matrix, kunde vi alla anslutas till ett genomarbetat program som matar

oss med en illusorisk drömvärld.

I filmen levde människorna sina liv i "Matrix", medan de på en annan nivå

bara var batterier som matade sin livskraft till maskiner. Dessa använde deras energi

för sin egen agenda.

Människor vill alltid skylla på någonting utanför sig själv i fråga om världens tillstånd

eller för sitt eget missnöje.

Oavsett om det är en person, en speciell grupp eller land, region eller någon form av kontrollerande

Illuminati, i likhet med Descartes onda demon, eller inkännande maskiner i Matrix

Ironiskt nog var demonen som Descartes föreställde sig, precis detsamma som han avgränsade sig själv

genom.

När du förverkligar Samadhi, blir det tydligt att det finns en övervakare, där finns en maskin,

en ond demon som urlakar dit liv dag efter dag.

Maskinen är du.

Din Jag struktur är uppbyggd av många små begränsade del-program eller små chefer.

En liten chef som kräver mat, en annan kräver pengar, en annan status, position, makt

sex, intimitet.

En annan vill ha medvetenhet eller uppmärksamhet av andra.

Önskemålen är bokstavligen ändlösa och kan aldrig tillgodoses.

Vi tillbringar mycket av vår tid och energi att dekorera våra fängelser, och ge efter för trycket att förbättra

våra masker, mata våra små chefer, och ge dem mer makt.

Likt drogberoende, ju mer vi försöker tillfredsställa de små cheferna, desto mer begär får vi.

Vägen till frihet är inte självförbättring, eller att på något sätt tillfredsställa Jagets agenda,

istället är det att helt och hållet släppa taget om Jagets agenda.

En del människor bär rädslan för att väcka sin sanna natur ska medföra att förlora sin individualitet

och glädje i livet.

Det är faktiskt det motsatta som är är sant; den unika individualiteten hos själen kan bara få sitt utryck

när det villkorade Jaget är övervunnet.

Eftersom vi förblir sovande i Matrix, får de flesta av oss aldrig veta vad själen verkligen

vill uttrycka.

Vägen till Samadhi involverar meditation, vilken både betraktar det villkorade Jaget;

som förändras, och inser din sanna natur, som inte förändras.

När du kommer till din stilla punkt, källan till ditt varande, då inväntar du vidare guidning

utan några krav på hur din yttre värld måste förändras.

Inte min vilja, utan en högre kommer att ske.

Om sinnet bara försöker förändra den yttre världen för att anpassa till sig till någon tanke om vad du

tror att vägen borde vara, är det som att försöka förändra bilden i en spegel genom att manipulera

speglingen.

För att få bilden i spegeln att le, kan du uppenbarligen inte manipulera återspeglingen, du måste

inse att du är den autentiska källan till reflektionen.

När du väl förverkligar de autentiska Jaget, betyder det inte att något på utsidan nödvändigtvis

behöver förändras.

Det som ändras är den medvetna, intelligenta inre energi eller prana som är befriad från

begränsande mönster och blir tillgänglig att ledas av själen.

Du kan bara bli medveten om själens syfte, när du är kapabel att betrakta det villkorade

Jaget och dess ändlösa strävan, och släppa dem fria.

I grekisk mytologi, sades det att gudarna dömde Sisyphus att upprepa en meningslös

uppgift i all evighet.

Han uppgift var att oupphörligen putta ett stenblock uppför ett berg, bara för att sedan låta det rulla ner igen.

Den franske existentialisten och nobelpristagaren, Albert Camus, såg Sisyphus situation

som en metafor för mänskligheten.

Han ställde frågan, "Hur kan vi hitta mening i denna absurda existens?"

Som människor, sliter vi ändlöst, bygger för en morgondag som aldrig anländer, och sen

dör vi.

Om vi verkligen inser den här sanningen, blir vi antigen rasande om vi identifierar oss med

vårt egos person, eller så vaknar vi upp och blir fria.

Vi kan aldrig lyckas i den yttre kampen, eftersom den bara är en reflektion av vår inre

värld.

Det kosmiska skämtet, det absurda i situationen blir tydligt när det infinner sig ett totalt och

absolut misslyckande av det egoistiska Jagets fruktlösa strävan att vakna upp.

Inom Zen finns det ett talesätt, "Före upplysning; hugg ved, bär vatten.

Efter upplysning; hugg ved, bär vatten".

Före upplysning måste man rulla bollen uppför backen, efter upplysning måste man

också rulla bollen uppför backen.

Vad har förändrats?

Det inre motståndet till det som är.

Kampen har upphört, eller rättare sagt den som kämpade har blivit förstådd

att vara illusorisk.

Den individuella viljan eller individuella intellektet och den gudomliga viljan, eller högre intelligensen är lierade.

Samadhi är slutligen ett upphörande av allt inre motstånd - till alla förändrande fenomen, utan

undntag.

Den som är kapabel att förstå inre frid, oavsett omständigheter har uppnått

sann Samadhi.

Du släpper ditt motstånd, inte för att du har överseende med ett eller annat, utan så att din inre frihet

inte är betingad av det yttre.

Det är viktigt att notera att när vi accepterar verklighet som den är, betyder

det inte nödvändigtvis att vi slutar agera i världen, eller blir mediterande pacifister.

Det motsatta kan faktiskt vara sant; när vi fria att agera utan att drivas av omedvetna

motiv, då är det möjligt att agera i linje med Tao, med den fulla kraften av vår inre

energi bakom oss.

Många kommer hävda, att vi för att förändra världen och föra fram fred behöver slåss

hårdare mot våra uppfattade fiender.

Att slåss för fred, är som att skrika för tystnad; det skapar bara mer av det du inte vill ha.

Nuförtiden finns det ett krig mot allt: krig mot terror, krig mot sjukdom,

krig mot hunger.

Varje krig är faktiskt ett krig mot oss själva.

Striden är en del av den kollektiva vanföreställningen.

Vi säger att vi vill ha fred, men vi fortsätter att välja ledare som engageras i krig.

Vi ljuger för oss själva, och säger att vi är för mänskliga rättigheter, men fortsätter att köpa produkter

tillverkade i låglönefabriker.

Vi säger att vi vill ha frisk luft, men vi fortsätter att förorena.

Vi vill att vetenskapen ska bota oss från cancer men förändrar inte våra själv-destruktiva invanda beteenden

som gör oss mer benägna att insjukna.

Vi lurar oss själva att vi verkar för ett bättre liv.

Vi vill inte se våra dolda delar som har överseende med lidande och död.

Tron att vi kan vinna ett krig mot cancer, hunger, terror eller någon fiende som skapades

genom vårt eget tänkande och beteende, låter oss faktiskt fortsätta lura oss själva

att vi inte behöver förändra sättet på vilket vi verkar på den här planeten.

Den inre världen är plasten där revolutionen först måste äga rum.

Bara när vi uppriktigt kan känna spiralen av liv inom oss, kommer den yttre världen falla i

union med Tao.

Tills dess kommer allt vi gör att öka det kaos som redan skapats av tanken.

Krig och fred uppkommer tillsammans i en ändlös dans; de är ett kontinuum.

En halva kan inte existera utan den andra.

Precis som ljus inte kan existera utan mörker, och upp inte kan existera utan ner.

Världen tycks önska ljus utan mörker, fullhet utan tomhet, och glädje utan

sorg.

Ju mer tänkandet blir involverat, desto mer fragmenterad blir världen.

Varje lösning som kommer från egots Jag, drivs av uppfattningen att det finns ett problem,

och att lösningen blir ett ännu större problem än det, det
försökte lösa.

Det du motarbetar består.

Mänsklig genialitet skapar nya antibiotika, bara för att konstatera att naturen blir listigare

allteftersom bakterierna blir starkare.

Trots våra bästa ansträngningar i den pågående striden, ökar den allmänna förekomsten av cancer,

antalet hungriga människor i världen ökar oavbrutet, antalet terroristattacker runt om i världen

fortsätter att öka.

Vad är fel med vårt tillvägagångssätt?

Liksom Trollkarlens Lärling i Goethes poem, har vi tagit över en väldig kraft

men har inte visdomen att hantera den.

Problemet är att vi inte förstår redskapet vi använder.

Vi förstår inte det mänskliga sinnet, och dess korrekta roll och syfte.

Krisen föds ur det begränsade och villkorade sätt på vilket vi tänker, hur vi känner

och upplever livet.

Vår rationalism har berövat oss vår förmåga att känna igen och uppleva visdomen i

många ursprungliga kulturer.

Vårt egoistiska tänkande har berövat oss vår förmåga att känna livets djup och outgrundliga helighet,

livets ofattbarhet, och att inse helt annorlunda nivåer av medvetande,

vilka nu är nästan förlorade för mänskligheten.

I den ursprungliga egyptiska traditionen, var Neters den arketypiska formen vars karaktärsdrag

kunde förkroppsligas av de som renade sina fysiska och spirituella kroppar på ett sådant sätt

att de var kapabla att hysa högre medvetande.

Den ursprungliga Neter, eller den gudomliga principen i den här visdomen, var känd som Thot eller Tehuti.

Ofta framställd som en skriftlärd med ett huvud av en fågel eller Ibis, och representerade ursprunget

till all kunskap och visdom.

Thot kunde beskrivas som den kosmiska principen om tänkande eller tanken.

Thot gav oss språk, koncept, skrift, matematik och alla konstformer och manifestationer

som kom med tanken.

Bara de som hade genomgått speciell träning fick tillgång till Thots heliga kunskap.

Boken om Thot är inte en fysisk bok, det är den akashiska och eteriska visdomens

värld.

Legenden säger att Thots kunskap var djup dold på en hemlig plats inom varje

människa, och skyddades av en gyllene orm.

Den arketypiska eller ständigt återkommande myten om ormen eller draken, som vakar över en skatt,

genomtränger många kulturer och har kallats vid namn så som kundalini shakti, chi,

helig ande och inre energi.

Den gyllene ormen är egots tankeskapelse som är bunden i de inre energierna och tills

den är bemästrad och övervunnen, kommer själen aldrig att uppnå sann visdom.

Det sades att Boken om Thot enbart bringade lidande till de individer som

läste den, även om de själva fann gudarnas hemligheter och allt som är gömt

i stjärnorna.

Det som måste förstås är att boken bringade lidande till alla individer som läste den, alla

ego som försökte kontrollera den.

I den egyptiska traditionen representerades det vakna medvetandet av Osiris.

Utan denna vakna medvetenhet, blev all kunskap eller förståelse som erhölls av det begränsade Jaget

farlig och kopplade bort den högre visdomen.

Horus öga måste vara öppet.

Den esoteriska betydelsen vi hittar här, är liknande den mer välkända berättelsen om

syndafallet i Edens trädgård.

Boken om Thot är parallell med Kunskapens träd med gott och ont, vars frukt Adam och Eva

frestades att äta.

Mänskligheten har förstås redan ätit den förbjudna frukten och redan öppnat boken om Thot, och

blivit utkastade ur trädgården.

Ormen är en metafor för den ursprungliga spiralen som sträcker ut sig från mikrokosmos till

makrokosmos.

Idag lever ormen i formen av dig.

Det är det egoistiska Jagets uttryck som den manifesterade världen.

Vi har aldrig tidigare haft tillgång till så mycket kunskap.

Vi har gått djupt in i den materiella världen, och till och med hittat den så kallade Gudspartikeln, men

vi har aldrig tidigare varit mer begränsade, mer ignoranta om vem vi är, hur vi lever och vi

förstår inte mekanismen som vi skapar lidande med.

Vårt tänkande har skapat världen så som den är nu.

Närhelst vi benämner något som gott eller ont, eller skapar preferenser i våra tankar är det på grunda av att

vi blivit varelser av egots struktur eller självintresse.

Lösningen är inte att kämpa för fred eller besegra naturen, utan att helt enkelt inse

sanningen; att existensen av egots strukturer skapar dualism, en splittring, mellan

Jaget och andra, mitt och ditt, människa och natur, inre och yttre.

Egot är kamp; det krävs en barriär, en avgränsning från det andra, för att finnas.

Utan egot finns det ingen kamp mot någonting.

Det finns ingen hybris, det finns ingen överreagerande natur som vill profitera.

De här externa kriserna i vår värld, reflekterar en allvarlig inre kris; vi vet inte vem

vi är.

Vi är totalt identifierade med vårt egos identitet, och äts upp av rädslor och stängs

ute från vår sanna natur.

Raser, religion, länder, politiska anslutningar, varje grupp vi tillhör stärker

vårt egos identitet.

Nästan varje grupp som existerar på planeten idag, vill hävda sitt perspektiv som sant

och korrekt, i likhet med hur vi gör på individuell nivå.

Genom att hävda sanningen som sin egen, förevigar gruppen sin existens på samma

sätt som egots och Jagets struktur definierar sig gentemot andra.

Nu, mer än någonsin samexisterar olika verkligheter och motsatta trossystem på

jorden.

Det är möjligt för olika människor att uppleva totalt skilda tankar och emotionella

reaktioner inför exakt samma externa fenomen.

På samma sätt som samsara och nirvana, himmel och helvete, är två skilda dimensioner som upptar

exakt samma värld.

En händelse som kanske framstår som undergång för en person, kan ses som en välsignelse för en annan.

Så, det som blir solklart är att dina yttre omständigheter inte behöver påverka din

inre värld på något särskilt sätt.

Att komma till insikt om Samadhi, är att bli ett självdrivet hjul, att bli oberoende, ett universum

i sig självt.

Din upplevelse av livet är inte beroende av förändrande fenomen.

En analog kan visas med Metatrons kub.

Metatron omnämns i olika ursprungliga kristna, islamska och judiska texter, och är arketypiskt

relaterad till egyptiska Neter, Thot, och även grekiske Hermes Trismegistos.

Metatron är intimt förbunden med tetragrammatonen.

Tetragrammatonen är det grundläggande geometriska mönstret, mallen eller det ursprungliga utflödet

av fysisk verklighet, den har kallats Guds ord eller Logos

Här ser vi en tvådimensionell representation av figuren, men om du tittar på ett visst sätt,

ser du en tredimensionell kub.

När du ser kuben, har inget ändrats i figuren, men ditt sinne har lagt till en ny

dimension i ditt seende.

Dimensioner eller vårt perspektiv är helt enkelt en fråga om att bli van vid ett nytt sätt

att uppfatta världen.

Genom att inse Samadhi, blir vi fria från perspektiv, eller fria att skapa nya perspektiv, eftersom

det inte finns något Jag investerat eller bundet till en bestämd ståndpunkt.

De visaste tänkarna i människans historia, har ofta pekat mot nivåer av tankar bortom den beränsade

Jag upplevelsen.

Einstein sa: "Det sanna måttet av en människa bestäms primärt av måttet

och uppfattningen av hur mycket han har uppnått frigörelse från Jaget.

Det är därmed inte så att tänkande och Jagets existens är dåligt, tänkande är ett underbart

redskap när intellektet betjänar hjärtat.

I Vedanta sägs det att tänkandet är en god betjänt, men en dålig mästare.

Egot filtrerar oavbrutet verkligheten genom språk och etiketter, och är konstant dömande.

Föredrar en sak framför en annan.

När tänkandet och sinnena är din mästare, kommer de skapa ändlöst lidande,

ändlöst begär och motstånd, och låser oss in i Matrixen av tänkande.

Om du vill komma till insikt om Samadhi, bedöm inte dina tankar som bra eller dåliga, utan kom underfund

med vem du är som föregår tanken, föregår sinnena.

När alla etiketter är borta, då är det möjligt att se saker som de är.

I det ögonblicket ett barn har fått veta vad en fågel är, och de tror på vad som sagts till dem,

så ser de aldrig en fågel igen.

De ser bara sina tankar.

De flesta människorna tror att de är fria, medvetna och vakna.

Om du tror att du redan är vaken, varför gör du då det mödosamma arbetet att

uppnå det du tror att du redan har?

Innan det blir möjligt att vakna, är det nödvändigt att acceptera att du är sovande, levande

i Matrix.

Utforska ditt liv ärligt, utan att ljuga för dig själv.

Är du kapabel att stoppa dina robotliknande, upprepande livsmönster om du vill?

Kan du sluta söka välbehag och undvika smärta, är du beroende av särskild mat, aktiviteter

tidsfördriv?

Dömmer, klandrar och kritiserar du konstant dig själv och andra?

Söker ditt sinne oupphörligen stimuli, eller är du fullständigt uppfylld av att bara vara

i tystnad?

Reagerar du på vad människor tycker om dig?

Söker du samtycke, positiv förstärkning?

Saboterar du på något sätt situationer i ditt liv?

De flesta människorna kommer uppleva sina liv på samma sätt idag, som imorgon och

ett från nu, och tio år från nu.

När du börjar observera din robotliknande natur, vaknar du upp mer.

Du börjar känna igen djupet i problemet.

Du är fullständigt och totalt sovande, vilse i en dröm.

Liksom invånarna i Platons grotta, är de flesta som hör detta inte villiga eller

kapabla att ändra sina liv, eftersom de är fästa vid sina bekanta mönster.

Vi går långt för att rättfärdiga våra vanor, och begraver hellre våra huvud i sanden än

möter sanningen.

Vi vill ha våra frälsare, men vi är inte villiga att själv hänga på korset.

Vad är du beredd att betala för att vara fri?

Förstå att om du förändrar din inre värld, måste du vara beredd att förändra det yttre livet.

Din gamla struktur och din gamla identiet måste bli den döda jord ur vilken ny tillväxt

kommer.

Första steget till uppvaknande är att inse att vi är identifierade med matrisen för

människans sinne, genom masken.

Något inom oss måste höra den här sanningen, och bli uppryckt från sin slummer.

Det finns en del av dig, något tidlöst som alltid har känt till sanningen.

Tänkandets Matrix distraherar oss, underhåller oss, och håller oss ändlöst sysselsatta, konsumerande, giriga

i en cykel av begär och motstånd i konstant skiftande former, hållande oss från utveckling

av vår medvetenhet, från vår evolutionära födslorätt som är Samadhi.

Patologiskt tänkande är det som passerar för ett normalt liv.

Ditt gudomliga innersta väser har blivit förslavat, identifierat med den begränsade Jag strukturen.

Den betydelsefulla visdomen, sanningen om vem du är är begravd djupt inom din varelse.

J. Krishnamurti sa, "Det är inte ett mått på en mans hälsa att vara väl anpassad till ett

fullständigt sjukt samhälle."

Identifiering med egots tänkande är sjukdom och Samadhi är botemedlet.

Helgonen, visa män och upplysta har genom historien alla lärt sig visdomen i själv-kapitulering.

Hur är det möjligt att komma till insikt om det sanna Jaget?

När du kisar genom slöjan av Maya och släpper taget om det illusoriska Jaget, vad finns kvar?