Function Parameters | Computer Programming | Khan Academy

Här har vi vårt ritprogram med Winston, men jag har lagt till lite text också.

Det vi nu ska göra är att placera en
Winston under varje etikett,

för att visa honom vid olika tillfällen i livet.

Just nu är han lite överallt. Det beror på att vi sätter

faceX och faceY till slumptal i funktionen.

Det vi egentligen vill kunna göra är att säga:

"På exakt den här positionen ska Winston ritas".

Vi vill kunna ange positionen
varje gång vi anropar funktionen,

På samma sätt som vi gör med ellipse och rect.

Vi vill kunna sätta en Winston här, en här, en annan här och en här,

vi vill inte få helt slumpmässiga positioner varje gång vi anropar funktionen.

För att kunna göra det måste vi ange
"parametrar" för funktionen,

både i vår funktionsdefinition
- här uppe i toppen -

och i vårt funktionsanrop, här nere, där vi gör själva anropet.

Till drawWinston, vill vi skicka faceX och faceY,

så att funktionen använder de värden vi skickar istället för att generera slumpmässiga värden. Det är mycket coolare

Vi börjar med att fundera på vad vi ska skicka in i funktionsanropen här nere.

Vi vill placera en Winstons under varje text, så vi vill förmodligen att X och Y för varje

Winston ska vara ganska lika siffrorna
vi skickade in i dom här text-funktionerna.

så Kanske... 10 pixlar lägre för Y.

Den första får då 10 och 30,

och sen kanske 200, 230 ...

nästa...10, 230...

200, 230.

Det är samma som textkoordinaterna,
Jag lägger bara till 10 på varje Y, '

för att jag vill ha dem lite längre ner.

Winston har inte flyttat sig än och Det är för att vi inte sagt till vår funktion här uppe

att vi skickar parametrar till den,

så den använder fortfarande sina slumpade värden.

För att berätta för funktionen att "Hörredu vi kommer skicka värden i stället"

så måste vi ge parametrarna namn i de här parenteserna.

Vi kallar dom faceX och faceY och
skiljer dem åt med ett komma,

Vi kallar dem det eftersom det är
vad vi kallar dem inuti funktionen

Då slipper vi skriva om resten av vår kod.

Men fortfarande har ingenting hänt;
Winston är fortfarande överallt.

Om vi tittar längst upp i vår funktion,

så skriver vi över faceX och faceY
med slumpmässiga värden.

Så, det enda vi behöver göra nu är att radera de här två raderna...

TADA!

Nu skickas faceX och faceY in i funktionen,

och den använder värdena
som vi anropar den med härifrån.

Vi ställde inte riktigt in Winstons position rätt, eftersom jag glömde att texten blir placerad

utifrån det övre vänstra hörnet och ansiktet placeras utifrån mitten. Där kom den logiska prylen och briljerade....igen..

Så vi får justera värdena lite här.

Vi får ändra X ganska mycket...

och ändra det här, okej ...

där har vi vår toddler(bebis) ...

sen de andra...

Jadå! Det enda vi behöver göra nu, är att ändra vad vi skickar in i funktionen,

vi behöver inte ändra någonting inuti själva funktionen,

eftersom den alltid kommer använda de värden vi skickar till den.

Precis som ellipse och rect.

Okej! Nu har vi spritt ut dem, men
jag tror att Winston är lite för stor.

Han överlappar sig själv och får inte riktigt plats.

Men, eftersom vi har skrivit rit-koden i en funktion,

kan vi kan ändra storleken på alla samtidigt

genom att ändra kodraden som ritar ellipsen.

Så, om vi ​​gör honom till 190...

Ok! Winston bantar...

Och 190.

Najs! Nu borde han passa bättre och vi
kan fortsätta justera

så att han hamnar på plats.

alla 4 versionerna av honom ...Kanon!

Vi kollar lite på vad den här koden faktiskt gör.

Den definierar en funktion som heter drawWinston

och säger att funktionen tar två värden, inparametrar och kallar dem faceX och faceY,

Dessa värden kommer in som variabler som vi kan använda var som helst inom vår funktion,

precis som vi använda variablerna
som vi definierade högst upp

och sen kan vi anropa den här funktionen

när vi vill efter att vi definierat den,

och vi kan skicka in olika värden,

och den kommer att använda de nya värdena varje gång.

Sådärja!

Nu har du fått se vad som är coolt med funktioner.

Vi kan skriva kod som

vi tror att vi kommer vilja återanvända,

och samtidigt använda parametrar för att säga:

"Hallå, här är några grejer du kan styra själv för att justera resultatet."

Det är som ett recept. Du skriver ner de generella instruktionerna,

och om du plötsligt inser att du behöver mata fyra Winstons istället för en,

så behöver du inte börja om från början, Du justerar bara de ursprungliga instruktionerna

och multiplicerar allt med 4.

Nu kan du börja se din kod som recept, kanske efterrätt! Va, sa nån efterrätt? Var e den?