Rasismen vill ha din tystnad: det är dags att säga ifrån | Dexter Dias | TEDxExeter

Kommer George Floyds fruktansvärda död och de globala Black Lives Matter-protesterna att bli en vändpunkt i kampen för rasrättvisa? Människorättsadvokaten Dexter Dias QC (http://twitter.com/DexterDiasQC) tror att de kan det - men bara om vi använder vår makt och våra privilegier som medborgare till att kräva förändring inom varje område där vi har inflytande.

Dexter använder den forskning han gjorde på fyra kontinenter för att skriva bästsäljaren "The Ten Types of Human" och hans tre årtionden av erfarenheter som representant för anhöriga till rasifierade människor som dödats i statens förvar till att avslöja hur "ras" är en myt som används för att rättfärdiga ojämlikhet och diskriminering. Han hävdar att rasismen behöver vår tystnad. Botemedlet består av vår beslutsamhet att vara anti-rasister. Och tiden är nu.

Det här föredraget hölls vid ett TEDx-evenemang som arrangerades av en lokal förening efter TED:s riktlinjer. Läs mer på http://ted.com/tedx

Rasism.

Alla tänker på det.

Förra veckan, gatorna,

fyllda med tusentals människor
i stöd för Black Lives Matter.

I centrala London den här helgen
stod andra människor runt statyer,

gjorde nazisthälsning och ropade:
"Jag är rasist och jag är stolt."

Och på gatorna nära mig

ropade ungdomar till mig:
"Jag är hellre från Pakistan än svart."

Så hur är det där du är?

Och hur kan vi ändra det här?

Jag är människorättsadvokat

och har jobbat med detta i 30 år
och det här är vad jag vet:

Det var en gång en ensam man i ett rum.

Han var 25 år gammal och hette Alton.

Och sju andra män, sju främlingar,

rusade in i hans rum
och drog med honom ut.

Och de höll honom i horisontalläge,
som ett krucifix,

en av dem på varje arm, två på varje ben

och den sjunde mannen

höll fast Altons hals som i ett skruvstäd
mellan sina armar.

Alton kippade efter andan och sade:
"Jag kan inte andas,"

precis som George Floyd sade:
"Jag kan inte andas."

Men de slutade inte.
Och snart var Alton död.

När jag blev ombedd att representera
hans mor, hans bror och hans syster,

under utredningen kring hans död

frågade de mig: "Hur kunde det hända?"

Och jag hade inget svar.

För Alton hade skador över hela kroppen.

Han hade blåmärken på halsen
och överkroppen,

han hade skador på armar och ben.

Han hade blod i ögonen,
öronen och näsan.

Men de påstod att ingen visste något.

De påstod att de inte kunde
förklara hur han hade dött.

För Alton hade två problem:

För det första var korridoren
där han dog i ett fängelse

och för det andra var han svart.

Idag vill jag tala med er
om Altons mammas fråga:

Hur kunde något sådant ske i vårt land?

Hur kan dessa saker ske
i länder runt hela världen?

Hur kan de fortfarande ske?

Och vad kan vi göra för att stoppa det?

I tre årtionden har jag representerat
anhöriga till rasifierade människor

som har dödats i statens förvar
i Storbritannien

och jag har arbetat med
mänskliga rättigheter på fyra kontinenter

och detta är vad jag har lärt mig:

Om vi vill göra något åt rasism

måste vi först förstå vad det är.

Så låt oss tala om det man kallar ras.

Vad är det egentligen?

En faktor i våra liv,

en av de starkaste krafterna i världen,

något vi inte gärna talar om.

Det är alla de sakerna,

men det är något annat:

Det är en myt.

Det finns inga raser.

Vetenskaplig forskning från Harvard
och många andra universitet

visar att ras är en illusion.

Till exempel kan någon
av europeisk härkomst

vara genetiskt närmare någon från Asien

än en annan person av europeisk härkomst.

Så om ras inte är ett biologiskt faktum,
vad är det då?

Det är en social konstruktion,
vilket betyder att det är ett påfund.

Men av vem? Och varför?

Som art delar vi 99,9%
av vårt DNA med alla andra.

Men yttre karaktärsdrag
som hårtyp och hudfärg

har använts för att främja
denna rasistiska genetiska lögn

om de förmodade genetiska
skillnaderna mellan raser.

Rasism har förekommit lokalt
i århundraden.

Nazisterna var förstås väldigt pigga på
att främja den rasistiska lögnen.

Men även i USA fanns
rashygieniska experiment och raslagar.

I Australien togs barn
från ursprungsbefolkningen

ifrån sina föräldrar
för att skapa ett vitt Australien.

Denna sortens tänkande
är på frammarsch igen

med extremhögerns grupper
som längtar efter rasrena hemländer.

Hur fungerar detta?

Vi har inte sociala orättvisor
på grund av ras.

Vi har sociala orättvisor
som rättfärdigas med ras.

Jag började förstå detta när jag
representerade anti-apartheidaktivister

och de visade mig hur apartheid

var ett system byggt på socialt
utnyttjande och diskriminering

som rättfärdigades med ras,

med det som antogs vara
det vita folkets överlägsenhet

och det som antogs vara
det svarta folkets underlägsenhet.

Apartheidregimen sade
att detta var naturligt

och oundvikligt

och att man inte kan göra något åt det.

Lögnen om moder natur
tillåter diskriminering och orättvisa.

Jag har också sett det
i fall där människor lider

på grund av arvet
av kolonialism och imperier.

Jag har sett liknande effekter bland
människor med samma hudfärg i Afrika

och hur människor från vissa kaster
ses ner på i Indien.

Offren må vara olika,

men mekanismen, etiketterna och lögnerna

är precis desamma.

Så man kan förstå varför människor
är så villiga att acceptera rastänkandet:

för det ger de privilegierade,
människor som vi,

en chans att slingra sig undan.

Den enkla sanningen är
att ras är ett system.

Den är som syre, som en atmosfär.

Den flödar överallt i vårt samhälle.

Den infekterar alla den berör.

Den beskyddar makt och privilegium.

Vems?

Ja, se dig omkring.

Så hur är det för rasifierade människor,

människor som jag,

när de försöker tala
med vita människor om rasism?

Många, många vita människor tycker
att det är extremt svårt att göra.

Somliga vita människor säger
att de inte vet något om det,

andra säger att våra samhällen kanske inte
har några problem alls med rasism.

Så om du är en vit person
som funderar på allt det här,

så finns det ett tankeexperiment
som du kan göra.

För här är sanningen:

Du vet.

Du vet redan.

Så fråga dig själv detta:

Skulle du, skulle du verkligen,
vilja att din son eller dotter,

din bror eller syster

gifte sig med en utövande muslim
från Mellanöstern?

Eller någon som nyligen kom
från södra Asien och är hindu?

Eller en asylsökande
från Afrika söder om Sahara?

Eller någon som nyligen korsat gränsen
mellan USA och Mexiko?

Du har kanske inga starka invändningar,

men du har kanske en oro,

en betänklighet som kliar
längst bak i hjärnan.

Det är inte på grund av deras hudfärg

utan för att du vet att i länder
som våra som det nu är

påverkas troligen deras framtidsutsikter
av detta giftermål.

Och du inser att du vet, att du förstår,

att folk kommer att döma dem.

Och på hundra olika sätt

kommer dessa fördömanden
att påverka deras liv och deras barns liv.

I det ögonblicket knyter du an
till en mäktig sanning,

vilken är att du vet
att systemisk rasism är verklig.

Så varför vill du inte tala om ras?

Det är obehagligt förstås.

Men det är bara en del av svaret.

Den större sanningen gör mycket mer skada.

Att du skruvar på dig
är inte enbart självförsvar;

det är en försvarsmekanism.

Den försvarar systemet av privilegium

och den ojämlika fördelningen
av rikedom och makt.

Skörhet låter ojämlikheten
mellan raser passera.

Vilka är vinnarna och förlorarna?

Ja, titta på siffrorna.

Vad gäller inkomst,
ojämlikhet vad gäller hälsa,

utestängning från skolor,
karriärsmöjligheter,

att stoppas och
kroppsvisiteras av polisen.

Se på hur rasifierade människor

dör av Covid-19
i oproportionerligt stort antal.

Så om myten om raser
gör människor osynliga

och skörhetens gensvar är tystnad,

vilka valmöjligheter har du kvar?

Det enkla valet mellan
att vara rasist eller icke-rasist?

Eller finns det ett annat val?

För nästan alla här i detta TED-föredrag

kommer att säga att de är icke-rasister.

Men vi måste erkänna det:
Att vara icke-något räcker inte.

Det tredje valet är
att vara aktivt anti-rasistisk.

Så om du håller med
Black Lives Matter-rörelsen,

fråga dig själv,

På vilket sätt har svarta liv
en roll i mitt liv?

Vad har jag gjort för att visa
att svarta liv är viktiga för mig?

Genom ett synligt, medvetet,
aktivt anti-rasistiskt förhållningssätt

görs det som en gång var osynligt synligt,

det som en gång tystats
ropas ut klart och tydligt.

Men det räcker fortfarande inte.

Efter veckor av bitter kamp
under utredningen

återvände den helvita juryn
i Altons fall till rättssalen.

Där var ett ögonblicks total tystnad
när ordföranden stod upp

och sedan läste han upp utslaget;

att Alton hade blivit olagligt dödad.

Och i det ögonblicket
brakade det löst i rättssalen,

det var ett öronbedövande oväsen.

Människor skrek,

och Altons syster ställde sig
i gången till vänster om mig

och pekade på fängelsepersonalen

och ropade åt dem:

"Ni dödade min bror. Ni dödade min bror."

Familjen ville så desperat

att fängelsepersonalen
som var ansvarig för Altons död

skulle åtalas.

Det ville vi verkligen allesammans.

Men inte en enda av dem åtalades.

Så vi drog chefsåklagaren inför rätta,
chefen för åklagarmyndigheten.

Och den högste domaren i landet,
Lord Chief Justice, höll med

om att beslutet att inte åtala
var djupt felaktigt och olagligt.

Varje dag under Altons utredning

satt hans bror på trappan till rättssalen

och han sade till mig:
"Få ordning på dem idag, Mr D."

Men när han insåg

att ingen någonsin skulle åtalas
för hans brors död

blev han förkrossad.

Och han dog några år senare
på ett psykiatriskt sjukhus.

Så vad har Altons död med dig att göra

och med rasismen
och privilegierna i vårt samhälle?

Vad vill jag ha av dig?

Vad jag önskar för mig själv
är att bli arbetslös.

Du förstår, sörjande familjer
kommer till mig

och jag ser hoppet i deras ögon

och jag måste säga till dem

att chanserna att någon
någonsin kommer att åtalas

för sin roll i dödandet
av deras närstående,

är väldigt små.

Jag såg dessa sörjande ansikten
under våren av min karriär

och jag ser dem fortfarande nu
när jag går in i hösten av den.

Och sommaren var full av blod.

Och på något sätt känns det som
att blodet är på mina händer

även om jag vet att det inte är så,

men jag kunde inte få tillbaka
Alton eller Gareth eller Zahid

eller någon av de andra,

vilket är det enda deras sörjande familjer
någonsin har önskat sig.

Så jag ber dig se igenom lögnerna

och se igenom en av de mest
försvagande lögnerna av alla,

nämligen att vad vi gör inte kommer att,
och inte kan, göra någon skillnad.

Det sade de säkert till Rosa Parks
och till Martin Luther King

och till Nelson Mandela.

Och de fortsatte bara framåt
och gjorde det i alla fall.

Och jag försökte tänka på dem

när jag korsförhörde fångvaktarna

och jag sade till var och en av dem:

"Se på fru Manning,", Altons mamma,

"och tala om för henne
varför hennes son är död."

Och inte en enda av dem kunde se på henne;

de ville att hon skulle vara osynlig.

Sorgligt nog blev hon,
när hon insåg att ingen skulle åtalas

för hennes pojkes död,

djupt deprimerad

och hon dog.

Men jag glömmer aldrig
hur jag mitt i kaoset

när domen förkunnades

sade till henne: "Fru Manning,
jag beklagar din familjs sorg."

Och hon såg på mig och sade:
"Herr Dias, du är del av familjen."

Och hon pekade på fängelsepersonalen
och juryn och sade:

"Och de är del av familjen,
men familjer bråkar och slåss,

men vi måste reda ut det
och vi måste hitta en väg framåt."

Så hur reder vi ut det och när?

Dr King lärde oss:

"Det är alltid rätt tid
för att göra rätt sak."

Dessa omtvistade dödsfall i statens förvar

har inträffat i fängelser
och polisstationer,

men äntligen har ljuset fallit på dem

på grund av George Floyds
fruktansvärda död.

Nu kan vi inte säga att vi inte visste.

COVID-krisen och George Floyds död
har chockat oss ut ur vår likgiltighet.

De har satt världen i gungning

för det som har setts kan inte bli osett.

Så just nu är ett historiskt
ögonblick av förändring.

Nu är det dags att agera
där vi har inflytande.

Och vi har alla inflytande.

Vi har makten att rösta,
vi har makten att spendera våra pengar -

var vi spenderar våra pengar
och vad vi köper.

Vi har makten att konfrontera rasism
var och när vi än stöter på den.

De av er som lyssnar idag
som har dragit fördel av det privilegiet,

har en möjlighet att vända på det

och kräva att samhället förändras.

I slutändan är vad som sker
i våra våra händer.

Och detta vet jag:

När någon i statens förvar säger:
"Jag kan inte andas,"

är de i dödsfara,

men när ett samhälle inte ifrågasätter

rasismens syre som alla andas varje dag,

är hoppet om rasrättvisa
och jämlikhet i det samhället

också i dödsfara.

Det får inte bli fler
Alton och Gareth och Zahid

och Olaseni och Jimmy och Sean

och Cherry och Breonna ...

och Christopher och George ...

Men det handlar inte enbart om dödsfall,

utan om liv

och om hur vår mänsklighet
kan blomstra tillsammans.

Och till det behövs alla.

Rasism vill förbli osynlig. Avslöja den.

Rasism vill ha din tystnad. För oväsen.

Rasism vill ha din apati.

Bestäm dig nu för att använda din röst
och ditt privilegium och din makt

för att alltid kämpa för rasrättvisa

och gå med i det crescendo av röster
som ropar efter förändring

och var del av det hoppet.

Är du med oss?

(Videomontage: Black Lives Matter)