Digital andakt 9 januari 2024

Välkommen till andakt här idag,
tre dagar efter tretton dagen.

Jag står här vid
Maglenakyrkans julkrubba

som på många sätt beskriver
det som är dagens ämne.

Där vi närmar oss julens
evangelium från ett annat håll,

med stjärnan och de
vise männen i centrum.

Välkommen med.

Jag läser det som är trettondagens
evangelium, alla årgångar,

ur Matteusevangeliets
andra kapitel.

När Jesus hade fötts i Betlehem
i Judeen på kung Herodes tid

kom några österländska stjärntydare
till Jerusalem och frågade:

”Var finns judarnas
nyfödde kung?

Vi har sett hans
stjärna gå upp

och kommer för
att hylla honom.”

När kung Herodes hörde
detta blev han oroad,

och hela Jerusalem
med honom.

Han samlade alla folkets
överstepräster och skriftlärda

och frågade dem
var Messias skulle födas.

De svarade:
”I Betlehem i Judeen,

ty det står skrivet
hos profeten:

'Du Betlehem
i Juda land

är ingalunda ringast
bland hövdingar i Juda,

ty från dig skall det
komma en hövding,

en herde för
mitt folk Israel.'”

Då kallade Herodes i hemlighet
till sig stjärntydarna

och förhörde sig noga om
hur länge stjärnan hade varit synlig.

Sedan skickade han
dem till Betlehem.

”Bege er dit och ta noga reda
på allt om barnet”, sade han,

”och underrätta mig
när ni har hittat honom,

så att också jag kan
komma dit och hylla honom.”

Efter att ha lyssnat till
kungen gav de sig i väg,

och stjärnan som de hade
sett gå upp gick före dem,

tills den slutligen stannade
över den plats där barnet var.

När de såg stjärnan
fylldes de av stor glädje.

De gick in i huset,
och där fann de barnet

och Maria, hans mor, och
föll ner och hyllade honom.

De öppnade sina kistor
och räckte fram gåvor:

guld och rökelse
och myrra.

I en dröm blev de sedan tillsagda
att inte återvända till Herodes,

och de tog en annan
väg hem till sitt land.

Trettondagens evangelium hjälper
oss att se en ny aspekt av julen.

På många sätt kan man
säga att Trettondagen

är en andra Julafton,
en andra Juldag.

Redan i den tidiga
kyrkan firades faktiskt

den sjätte januari
som Jesu födelse.

Och än idag så firar
den armeniska kyrkan

detta datum istället
för 25 december.

De här två datumen
tillsammans

har i resten av kyrkan
fått representera olika poler,

olika delar av julen.

Vi får följa
Lukas berättelse

om hur skattskrivningen
leder Jesus,

eller framförallt
hans föräldrar,

till Bethlehem och hur de
föder i stallet bland djuren

och hur hedar, ledda av
änglar, kommer till barnet.

Idag har det gått några
veckor sedan julens händelser

och i dagens evangelium verkar
det också ha gått lite tid.

Efter att Jesus har födts,
eller när Jesus föddes,

tänds en stjärna i öster.

I grundtexten så står det
just om öster på flera ställen.

Vilka är de här visa
männen? Stjärntydarna?

Tre kungar kallas de i traditionen.
Kaspar, Melchior och Baltasar.

I en vidare tradition har de
här kommit att representera

hela jordens kungar.

Representanter för
alla folk på jorden.

Troligen så var de från,
det som idag är, Iran.

Det gamla Persien.

De var mager, magoi,
alltså stjärntydare

eller en slags präster i
den zoroastriska religionen

som än idag finns på sina
håll i Iran och runt om i världen.

De hade en särskild
relation till det judiska folket

men hade definitivt
en annan trostradition.

De säger att de har sett
stjärnan som tillhör judarnas konung,

hans stjärna,
Judas kungs stjärna,

gå upp i öster
där de själva finns

och sen rört sig därifrån och
så har de följt den här stjärnan.

De kommer till de skriftlärda och
kungen som satt i Jerusalem,

Herodes, och frågade:
var är den nya kungen?

De hade kanske förväntat
sig att detta tecken

också hade setts av de visa
och de mäktiga i judaland.

Det hade den inte. Det var
inte ett väl mottaget budskap.

Den här berättelsen visar alltså
hur de som inte hör hemma

söker sig till sanningen.

Hur de som är
utanför gudsfolket

ser Jesus när de som
borde se honom inte gör det.

I Viktor Rydbergs berömda
"Gläns över sjö och strand",

som vi sjunger
i dagens andakt,

så talas det på ett mycket
gåtfullt och poetiskt sätt

om sökandet efter
det nyfödda barnet.

Sökande efter
stjärnans ljus.

Den plats där stjärnan lyser.
Som kallar oss att vandra vidare.

Barnen och hedarna följa
dig gärna, strålande stjärna.

Gånga från lamm och
hem, sökande Eden.

Stjärnan från Betlehem
visar dem leden

fram genom hindrande
jordiska fängsel

hän till det glindrande
lustgårdens stängsel.

Genom hela Bibeln
löper en tråd

om människans längtan tillbaka
till något som har gått förlorat.

Till Eden.

När Adam och Eva och
Kain och Abel lämnat lustgården

och Kain slagit ihjäl sin bror
så förvisas Kain öster om Eden.

Öster om Eden blir en symbol för
det land som blir gudsförgätet.

Ändå sätter Gud
sitt märke på Kain.

Han är inte övergiven
fast han själv överger Eden.

Han överger och
lämnar bakom sig

det han egentligen
längtar efter.

I många skildringar
av Marias bebådelse,

när hon blir
havande med Jesus,

då ser vi Eden i
bakgrunden av ikonen.

Förvisandet ur Eden.

För det är en
påminnelse om

att det som sker i
Betlehem på julnatten

är en återinbjudan
till Eden.

Nu har Guds närvaro och
Guds frid på jorden tagit form,

tagit fysiskt gestalt
i det lilla Jesusbarnet.

Armar där sträckas dem,
läppar där viska,

viska och räckas dem,
ljuva och friska:

Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.

Barnen och hedarna,
följa dig gärna.

Strålande stjärna,
strålande stjärna.

När vi talar om
Betlehems stjärna

och Israels kung
som föds i Betlehem

så är det inte bara en kallelse
till en liten grupp någonstans.

Vare sig det handlar om en
etnisk eller en religiös minoritet

eller ens majoritet
i något särskilt land.

Den här berättelsen
på Trettondagen

är en påminnelse om
att Jesus som föds

kommer visserligen från
en särskild stamm i Mellanöstern,

han kommer från
en särskild ätt

som går tillbaka till
Abrahams kallelse och löfte,

ur i Kalden, också
öster om Löfteslandet,

till att finnas på en plats
där Gud på ett särskilt sätt

skulle göra sitt verk.

Men stjärntydarna, de
vise männen från öster,

från det tillsynes
gudsförjätna landet,

kallas hem. Kallas att söka
det de kände bäst, stjärnorna.

Och genom det
sökandet efter sanningen

och efter det som fascinerade
och kallade dem, så fann de Jesus.

Att söka och finna Jesus
är att söka och finna han

som är sanningen
och livet själv.

Han som är vägen,
sanningen och livet

är inte bara
för några få.

Att finna Jesus är
att finna vägen hem.

Och därför så föds Jesus
i ett enkelt litet utrymme

i ytterkanten av
ett stort imperium.

Och han visar till
både låga och höga

att han sträcker
sina armar mot oss

och visar oss
vägen hem.

Att finna Jesus
är att komma hem.

Vi söker det
vi längtar efter.

Och vi kan lita på att
söker vi med ett öppet hjärta,

ett längtande hjärta
som vill se sanningen,

vill söka det goda
i den här världen,

då kommer vi att
finna Jesus där.

Vi kommer att finna Jesus
i dem vi ska tjäna,

i dem vi ska möta.

Där finns Jesus och
sträcker sina armar mot oss.

Kallar oss till
en uppgift,

men kallar oss också
att komma hem

och bli omfamnade
av hans skapararmar

i ett litet
barns gestalt.

God jul!

Låt oss be
Herrens bön.

Tag så emot
Guds välsignelse.

Herren välsigne dig
och bevare dig.

Herren låte sitt ansikte lysa
över dig och vare dig nådig.

Herren vände sitt ansikte
till dig och give dig frid.

I Faderns och Sonens
och den heliga Andes namn.

Amen.