Det är dags att kvinnor kandiderar i val

Med värme och humor berättar Halla Tómasdóttir om hur hon övervann medias partiskhet, ändrade tonen i den politiska debatten och överraskade en hel nation när hon kandiderade i Islands presidentval -- och inspirerade nästa generations ledare på samma gång. "Det vi ser kan vi bli," säger hon. "Det har betydelse att kvinnor kandiderar."

Jag känner mig otroligt lyckligt lottad

att komma från ett land

som allmänt anses vara
den bästa platsen i världen

att vara kvinna.

1975, när jag var sju år gammal,

gick kvinnorna på Island ut i strejk.

De arbetade inte den dagen,

vare sig de var yrkesarbetande

eller om de arbetade med hushållet.

De marscherade in i Reykjavíks centrum –

90 procent av alla kvinnor deltog –

och bad fredligt och i solidaritet

om jämställdhet.

Ingenting fungerade på Island den dagen,

för inget fungerar
när kvinnor inte arbetar.

(Applåder)

Fem år senare var
islänningarna modiga nog

att bli det första landet i världen

att på demokratisk väg
välja en kvinna till president.

Jag ska aldrig att glömma den dagen

då president Vigdís,
som hos oss är känd vid sitt förnamn,

klev ut på balkongen till sitt eget hem,

en ensamstående mor
med dottern vid sin sida,

när hon hade vunnit.

(Applåder)

Den här kvinnan var en otrolig förebild

för mig och för alla
som växte upp vid den tiden,

också för pojkar.

Hon berättar ofta om hur
en pojke kom fram till henne

efter ett par mandatperioder

och frågade: ”Kan pojkar
verkligen bli presidenter?”

(Skratt)

Förebilder är verkligen viktiga,

men även med så starka förebilder,

som jag är så tacksam för,

var min första reaktion när jag
uppmanades att kandidera i presidentvalet:

”Vem är jag att kandidera
i ett presidentval?

Hur skulle jag kunna vara president?”

Det har visat sig
mindre sannolikt för kvinnor

att överväga att kandidera
jämfört med män.

En studie som gjordes i USA 2011

visade att 62 procent av männen
hade övervägt att ställa upp i ett val

men bara 45 procent av kvinnorna.

Det är en skillnad på 16 procentenheter

och det är samma skillnad som
fanns där ett decennium tidigare.

Och det är verkligen synd,

för jag är övertygad om att världen
har ett verkligt behov av kvinnliga ledare

och ledarskap som grundar sig på principer

i allmänhet.

Så mitt beslut att ställa upp i valet

berodde i slutändan på

att jag kände

att jag måste dra mitt strå till stacken,

även om jag saknade politisk erfarenhet,

att kliva fram och försöka
vara med och skapa en värld

som är vettig och hållbar

för våra barn,

och en värld där vi låter
både flickor och pojkar

vara allt som de kan vara.

Och det var mitt livs resa.

Det var fantastiskt.

Resan började med kanske
så många som 20 kandidater.

Kandidaterna reducerades
till nio stycken som kvalificerade sig,

och till slut stod det mellan fyra av oss,

tre män och mig.

(Applåder)

Men det är inte slut på dramatik än.

Ni kanske tycker att ni har dramatik i USA

men jag kan -

(Skratt)

jag kan garantera att vi hade
dramatik på Island också.

Vår sittande president sedan 20 år

meddelade först att han
inte skulle ställa upp i valet,

vilket förmodligen ledde till

att så många kandidater
övervägde att ställa upp.

Sedan ändrade han sig

när vår premiärminister avgick

till följd av de ökända Panama-dokumenten

som han och hans familj blev inblandade i.

Och det blev folkliga protester på Island

så den sittande presidenten tyckte
att det behövdes en betrodd ledare.

Några dagar senare upptäcktes kopplingar
till hans fru och hennes familjs företag

i Panama-dokumenten,

så han drog sig ur igen.

Innan han drog sig ur
sa han att han gjorde det

eftersom det nu fanns
två kvalificerade män

som han kände kunde fylla hans plats
i konkurrensen om posten.

Så den nionde maj, 45 dagar innan valet,

såg det inte så ljust ut för mig.

Jag kom inte ens med
i diagrammet i tidningen.

Enligt opinionsundersökningarna
hade jag en procent,

men det var ändå högre

än någon annan kvinna som kandiderat.

Så det vore en underdrift att säga
att jag fick kämpa väldigt hårt

för att få en plats vid bordet

och få tillgång till tv-tid,

för tv-bolaget hade beslutat
att de bara skulle inkludera

de kandidater som fått 2,5 procent
eller mer i opinionsundersökningarna

i den första tv-debatten.

Jag fick veta på eftermiddagen
före den första tv-debatten

att jag skulle delta
tillsammans med de tre männen,

och jag fick veta i livesändning

att jag hade landat på exakt 2,5 procent
samma dag som den första tv-debatten.

(Applåder)

Så, utmaningar.

De främsta utmaningarna jag ställdes inför
och var tvungen att övervinna

hade att göra med
media, muskler och pengar.

Vi börjar med media.

Det finns de som säger
att kön inte har någon betydelse

i media och politik.

Jag håller inte med om det.

Det visade sig svårare för mig

både att få åtkomst till media
och få sändningstid.

Den ledande kandidaten
deltog i medieutsändningar

87 gånger under månaderna före valet,

medan jag deltog 31 gånger.

Jag säger inte
att media gör detta medvetet.

Jag tror det har mycket att göra med
omedveten partiskhet,

för i media, precis som överallt annars,

finns det både medvetna
och omedvetna fördomar,

och vi måste våga prata om dem
om vi ska kunna förändra dem.

När jag slutligen fick åtkomst till tv

var den första frågan jag fick:
"Tänker du ge upp?"

Det var tufft.

Men det är klart, med 1 till 2,5 procent
i undersökningarna

kanske det är förståeligt.

Men media spelar verkligen en stor roll,
och varje gång jag syntes på tv

såg vi en ökning i opinionen,

så jag vet av erfarenhet
vilken stor roll det spelar

och varför vi måste prata om det.

Jag var den enda av de fyra kandidaterna

som aldrig fick
en intervju på förstasidan.

Jag uteslöts ibland från frågor
som ställdes till alla andra kandidater

och uteslöts från rapporteringen om valet.

Så jag upplevde det,

men jag ska ge en komplimang
till isländsk media.

Jag fick få kommentarer om min frisyr
eller byxdress, om några alls.

(Applåder)

Det ska de ha beröm för.

Men det finns en annan
viktig del i sammanhanget.

Jag ställde upp som en oberoende kandidat,

utan något politiskt parti bakom mig.

Den avsaknaden av erfarenhet

och avsaknaden av resurser

hade sina konsekvenser för vår kampanj

men tillät oss också att vara innovativa
och bedriva politik på ett annat sätt.

Vi bedrev en positiv kampanj,

och på så sätt förändrade vi nog
tonen i valet som helhet.

Kanske var anledningen till
att jag hade mindre tv-tid,

att jag ville visa
de andra kandidaterna respekt.

När det visade sig så svårt
att få åtkomst till media

så drog vi igång våra egna mediekanaler.

Jag hade livesändningar på Facebook

där jag tog emot väljares frågor
om allt möjligt, och svarade direkt.

Och vi publicerade alla frågor och svar
öppet på Facebook

för vi ansåg det viktigt med transparens

om man vill skapa förtroende.

Och när det visade sig svårt
att nå unga väljare

blev jag Snapchattare.

Jag fick lära mig av ungdomar
hur jag skulle göra,

och jag använde varje filter på Snapchat
under sista delen av kampanjen.

Jag fick använda humor och ödmjukhet,
för jag var inte bra på det.

Men vi fick en samling ungdomar
som följde oss på grund av det.

Så det är möjligt
att driva en annorlunda kampanj.

Men tyvärr kan man inte tala om politik
utan att nämna pengar.

Det är tråkigt att det är så,
men det är sanningen,

och vi hade mindre ekonomiska resurser
än de andra kandidaterna.

Det berodde nog delvis på

att jag hade svårare för
att be om ekonomiskt stöd.

Och kanske hade jag också en ambition
att göra mer med mindre.

Vissa skulle säga
att det var väldigt kvinnligt av mig.

Men även med en tredjedel
av tillgången till media

och en tredjedel
av de ekonomiska resurserna

och ett team av enbart entreprenörer,
ett fantastiskt team,

lyckades vi överraska alla på valnatten

när de första siffrorna kom.

Jag överraskade mig själv,
som ni ser där på bilden.

(Skratt)

Så när de första siffrorna kom in

stod det nästan lika
mellan mig och den ledande kandidaten.

(Applåder)

Lite väl tidigt att jubla,
för det höll inte riktigt i sig,

men jag landade på andra plats

och vi kom en lång väg från en procent

till nästan en tredjedel av rösterna,

och vi slog opinionsundersökningarna
med en aldrig tidigare skådad marginal,

tio procentenheter mer
än i den sista opinionsundersökningen.

En del kallar mig den verkliga vinnaren
av valet på grund av detta,

och många uppmanar mig
att ställa upp igen.

Men det som verkligen gör mig stolt

är att jag fick

en proportionerligt större andel stöd
från yngre väljare,

och många uppmanade min dotter
att ställa upp år 2040.

(Applåder)

Hon är 13 år,

och hon hade aldrig varit med på tv förut.

Och på valdagen
såg jag henne på tv flera gånger,

och hon var smart och självsäker,

hon var genuin, och hon stöttade sin mor.

Det var nog höjdpunkten i min kampanj.

(Applåder)

Men det fanns en till.

Det här är förskoleflickor
som var ute och promenerade,

när de fann en affisch av mig
vid en busshållplats,

och de såg ett behov av att pussa den.

Publiken: Åh!

Den här bilden
var en tillräcklig seger för mig.

Det vi ser kan vi bli.

Så åt fanders med rädsla och utmaningar.

(Applåder)

Det har betydelse att kvinnor kandiderar,

och det är på tiden
att kvinnor kandiderar i val,

vare sig det gäller
val av vd eller presidentval.

Jag lyckades också göra intryck
på er egna "New Yorker".

Jag fick en ny titel:
"En levande emoji för äkthet".

(Applåder)

Det kan nog vara den titel
jag är stoltast över hittills,

och anledningen är
att kvinnor alltför ofta straffas

för att de använder det jag kallar
emotionella resurser,

men jag vet från erfarenhet
att vi blir så bra

när vi gör just det.

(Applåder)

Och vi behöver mer av det.

På valnatten firade vi
som om vi hade vunnit,

för det var så det kändes.

Så man behöver inte nödvändigtvis
nå den där positionen.

Man behöver bara försöka,

och du, din familj, dina vänner,
alla som jobbar med dig,

om ni gör det på ett bra sätt
så kommer ni att växa

mer än ni någonsin gjort tidigare.

Vi hade kul,

och jag lärde mig så mycket
under den här resan,

mer än vad jag kan dela med mig av

under den stund vi har här idag.

Men var säkra på en sak,
det var ett hårt arbete.

Jag förlorade en hel del sömn
under de där månaderna.

Det krävde återhämtningsförmåga
och uthållighet för att inte ge upp,

men jag lärde mig nånting
den där dagen med en procent,

och det var att man bara kan bli bra

när man verkligen,
uppriktigt lyssnar till sin egen röst

och arbetar i linje med det.

Som en av mina systrar ibland säger,

du kan lura din intuition,

men din intuition lurar aldrig dig.

Jag tror också att det är viktigt,
och det här vet ni alla,

att på varje resa man företar

är det teamet som räknas.

Människor runt omkring dig
som delar dina värderingar, din vision,

men som är annorlunda på alla andra sätt.

Det är receptet på framgång enligt mig,

och jag har turen
att ha en fantastisk man,

han är här idag,

en underbar familj -

(Applåder)

och fantastiska vänner,

och vi samlades som entreprenörer
på den politiska arenan,

och gjorde något
som alla sa skulle vara omöjligt.

Den ledande PR-experten
sa faktiskt åt mig,

innan jag bestämde mig,

att jag skulle vara glad
om jag fick sju procent.

Jag uppskattade hans åsikt,
för han hade ju troligtvis rätt,

och han baserade den
på värdefull erfarenhet.

Men på dagen med en procent

bestämde jag mig för att visa honom
att han hade fel.

Det är viktigt att nämna det här,
för jag förlorade mycket sömn,

och jag arbetade hårt,
liksom personerna runt mig.

Vi kan aldrig nå målet om vi glömmer
att ta hand om oss själva.

Det finns två saker jag tycker är viktiga:

att personerna och vanorna i ditt liv
ger dig energi,

men det är lika viktigt,
kanske till och med viktigare,

att våga göra sig av med
personer och vanor

som tar din energi ifrån dig.

Det inkluderar de fantastiska bloggarna
och kommentatorerna.

Jag fick mycket stöd av andra
när jag gjorde detta,

och jag beslöt att hålla en god ton
när andra inte gjorde det,

och det var delvis därför jag lyckades
behålla min energi genom det hela.

Och när jag för ett ögonblick
tappade gnistan -

och det gjorde jag då och då,
det var inte lätt -

drog jag mig till minnes
varför jag valde att kandidera,

och hur jag hade bestämt mig
för att köra mitt eget race.

Jag kallade det en 4G-kampanj

där de fyra G:na
stod för isländska ord.

Det första var "Gagn".

Jag ställde upp för att göra nytta,

att vara samhället till gagn,

och jag ville att ett tjänande ledarskap

skulle vara basen för hur jag arbetade
med de övriga i kampanjen.

Det andra var "Gleði", eller glädje.

Jag bestämde mig för
att njuta av resan.

Det fanns mycket att hämta på vägen,

oavsett om vi nådde målet eller inte.

Och jag gjorde mitt bästa
att inspirera andra att göra detsamma.

Det tredje var "Gagnsæi".

Jag var öppen för alla slags frågor.

Jag höll ingenting hemligt.

Allt var öppet, på Facebook och webbsidor,

för jag tycker
att om man ska välja sin president

så förtjänar man svar på sina frågor.

Sist men inte minst,

jag behöver inte förklara det
i den här lokalen,

arbetade vi efter principen Girlpower.

(Applåder)

Jag är otroligt glad

att jag hade modet att kandidera,

att riskera misslyckande men göra succé

på så många plan.

Det var inte lätt,

men jag kan säga er,

och jag tror att hela mitt team
håller med mig,

att det var värt det.

Tack.

(Applåder)

Tack.

Tack.

(Applåder)

Pat Mitchell: Du får inte gå än.

Halla Tómasdóttir: Vilken härlig publik.

PM: Innan du går måste jag bara säga

att alla här inne är nog beredda
att flytta till Island och rösta på dig.

Vi får nog förstås inte rösta där,

men en sak vi kan få från Island,

och alltid har fått, är inspiration.

Jag är gammal nog att minnas 1975

när alla isländska kvinnor strejkade,

och det bidrog stort
till uppstarten av kvinnorörelsen.

Du nämnde det tidigare.
Jag skulle gärna vilja ta fram bilden igen

och bara minnas hur det såg ut
när ett helt land stod helt stilla.

Och sen kanske ni inte vet om det,

för vår amerikanska media
rapporterade inte om det,

men de isländska kvinnorna
strejkade igen i måndags. Eller hur?

HT: Ja, det gjorde de.
PM: Kan du berätta om det?

HT: Ja, så 41 år
efter den ursprungliga strejken

är vi kanske den bästa platsen i världen
att vara kvinna,

men vårt arbete är inte över.

Så klockan 14:38 i måndags

lämnade kvinnor på Island sina arbeten

för då hade de tjänat in den dagens lön.

(Applåder)

Vad som är häftigt med det här

är att unga kvinnor och män deltog

i större utsträckning än tidigare,

för det är dags
att täppa igen löneklyftan.

PM: Så jag ska inte fråga Halla just nu

om vad hon ska göra härnäst,

men jag kan säga att du skulle ha
en stor armé av volontärer

om du skulle bestämma dig för
att kandidera igen.

Tack Halla.

HT: Tack allihopa.

(Applåder)