Hur leder dåliga vanor till politiskt våld?

Vad driver någon till att utöva politiskt motiverat våld? Det obehagliga svaret ligger i dagliga vanor. Beteendeforskaren Christiane-Marie Abu Sarah delar med sig av skrämmande insikter om hur till synes triviala val kan leda till polarisering som orsaker extrema, och till och med dödliga handlingar, och förklarar hur man identifiera och undvika dessa beteenden för att kunna återfinna våra likheter.

Låt oss börja idag
med ett historiskt mysterium.

1957, så fanns det två unga kvinnor,

båda i tjugoårsåldern,

som båda bodde i samma stad,

båda medlemmar i samma politiska grupp.

Det året bestämde sig båda
för att utföra våldsamma attacker.

En tjej tog en pistol och gick fram till
en soldat vid en gränskontroll.

Den andra tjejen tog en bomb
och gick till ett fullsatt kafé.

Men saken är den:

en av dessa tjejer
fullföljde attacken,

men den andra vände om.

Så hur kom detta sig?

Jag är beteendeforskare
och forskar kring aggressivitet,

moralisk kognition

och beslutsfattning i sociala rörelser.

Det låter komplicerat. (Skrattar)

Så, för att översätta:

Jag studerar ögonblicket då en individ
beslutar sig för att skjuta,

de vardagliga besluten
som ledde upp till det ögonblicket

och hur de gör för att intala sig själva
att det här beteendet är berättigat.

Det är ämnet --

är inte bara vetenskapligt för mig.

Det är faktiskt ganska personligt.

Jag växte upp i Kootenai County, Idaho,

och detta är väldigt viktigt.

Detta är inte delen av Idaho
med potatis.

Vi har inga potatisar.

Och om du frågar mig om potatisar,

så kommer jag hitta dig.

(Skratt)

Denna del av Idaho är känd
för sjöar vid bergen,

hästridning,

skidåkning.

Olyckligtvis, med start under
1980-talet

så blev den också känd som
det globala högkvarteret

åt Aryan Nations.

Varje år, samlandes medlemmar av den
lokala nynazistorganisationen

för att marschera genom vår stad,

och varje år

samlades medborgare från vår stad
för att protestera mot dem.

2001 gick jag ut high school

och åkte till universitetet i New York.

Jag kom dit i augusti 2001.

Som många av er säkert vet

så föll tvillingtornen

tre veckor senare.

Jag var chockad.

Jag var otroligt arg.

Jag ville göra någonting,

men det enda jag kunde
tänka på att göra för stunden

var att studera arabiska.

Jag måste erkänna,

att jag var den tjejen i klassen
som ville veta varför "dom" hatar "oss".

Jag började studera arabiska
på grund av helt fel anledningar.

Men någonting oväntat skedde.

Jag fick ett stipendium
för att åka och studera i Israel.

Så tjejen från Idaho
åkte till Mellanöstern.

Och medan jag var där,
träffade jag palestinska muslimer,

palestinska kristna,

israeliska bosättare,

israeliska fredsaktivister.

Och det jag lärde mig var att
varje handling har en ekologi.

Den har en kontext.

Sedan dess har jag rest världen runt,

jag har studerat våldsamma rörelser,

jag har jobbat med NGO:er
och före detta soldater i Irak,

Syrien,

Vietnam,

Balkanhalvön,

Kuba.

Jag tog min doktorsexamen i historia,

och det jag gör nu
är att besöka olika arkiv

där jag letar igenom dokument,

för att hitta erkännelser av brott,

rättsfall,

dagböcker och manifest från individer
inblandade i våldsamma attacker.

Så om man samlar alla dessa dokument --

vad säger de?

Våra hjärnor älskar oklara orsaker,

verkar det som.

Så varje gång vi ser
en attack på nyheterna,

tenderar vi att ställa en fråga:

Varför?

Varför skedde det?

Tja, jag kan berätta för dig
att jag läst tusentals manifest

och det du upptäcker är att de
faktiskt är imiterande.

De imiterar de politiska rörelser
som de utgår från.

Så de berättar faktiskt inte
så mycket om beslutsfattandet

i det enskilda fallet.

Så vi måste lära oss
att ställa en helt annan fråga.

Istället för "Varför?"
måste vi fråga "Hur?"

Hur kunde individer
åstadkomma dessa attacker

och hur bidrog ekologin kring
beslutsfattandet till våldsamt beteende?

Jag har lärt mig en del saker
genom att ställa denna typ av fråga.

Den viktigaste är att

politiskt våld inte uppstår ut kultur.

Vi skapar det.

Och vare sig vi inser det eller inte

så bidrar våra dagliga vanor
till skapandet av våld

i vår omgivning.

Så här är några vanor
som jag lärt mig bidrar till våld.

En av de första sakerna
som angriparna gjorde

när de förberedde sig
för en våldsam händelse

var att de stängde in sig själva
i en informationsbubbla.

Vi har hört talas om fake news, eller hur?

Tja, det här chockerade mig:

Varje grupp som jag studerade
hade någon typ av fake news-slogan.

Franska kommunister
kallade det för "skämd press."

Franska ultranationalister
kallade det "utförsäljningspressen"

och den "förrädiska pressen".

Islamister i Egypten kallade det
de "depraverade nyheterna."

Och egyptiska kommunister kallade det ...

"fake news."

Så varför spenderar grupper all denna tid
på att försöka skapa informationsbubblor?

Svaret är faktiskt väldigt enkelt.

Vi fattar beslut baserat på
den information vi litar på, eller hur?

Så om vi litar på dålig information,

kommer vi att fatta dåliga beslut.

En annan intressant vana
som individer använde sig av

när de ville utföra en våldsam attack

var att de inte såg sitt offer
som en individ

utan bara som en medlem
av ett motsatt lag.

Här blir det väldigt konstigt.

Det finns lite rolig hjärnforskning bakom
varför detta typ av tänkande är effektivt.

Säg att jag delar in alla er i två lag:

blått lag,

rött lag.

Och sedan ber jag er att tävla
mot varandra.

Det roliga är att inom millisekunder

kommer du faktiskt att börja känna
njutning... njutning...

när något dåligt händer medlemmar
av det motsatta laget.

Det roliga med det är att om jag ber
en av er från det blå laget

att ansluta sig till det röda laget,

så ställer din hjärna om sig

och inom millisekunder

kommer du nu börja känna njutning

när något dåligt händer medlemmar
av ditt gamla lag.

Detta är ett väldigt bra exempel på varför
vi-mot-dom tänkande är så farligt

i vår politiska omgivning

En annan vana som angriparna använde sig
av för att varva upp inför en attack

var att de fokuserade på olikheter.

Med andra ord,
så såg de på sina offer och tänkte,

"Jag har ingenting gemensamt
med den här personen.

Hen är helt olik mig."

Igen, så låter detta kanske
som ett riktigt enkelt koncept,

men det finns fascinerande vetenskap
som visar varför det här fungerar.

Säg att jag visar er videor av händer
med olika hudfärger

och vassa nålar som förs in i
dessa olikfärgade händer,

Okej?

Om du är vit,

så är chansen att du kommer känna
som mest sympati,

eller som mest smärta,

när du ser en nål
föras in i den vita handen.

Om du är latinamerikan, arab, svart,

så kommer du troligtvis uppleva
som mest sympati

när du ser en nål föras in i handen
som ser mest ut som din egen.

De bra nyheterna är att detta
inte är biologiskt betingat.

Det är ett inlärt beteende.

Vilket betyder att ju mer tid
vi tillbringar med andra etniska grupper

och ju mer vi ser dem som lika oss
och som en del av vårt lag,

desto mer kommer vi känna deras smärta.

Den sista vanan som jag ska prata om

är att när angripare förberedde sig
för att utföra en av dessa attacker,

så fokuserade de på
särskilda emotionella signaler.

Under månader förberedde de sig
genom att fokusera på till exempel ilska.

Jag tar upp detta eftersom
det är väldigt populärt just nu.

Om du läser bloggar eller nyheter,

så pratas det om två koncept
från laboratorievetenskap:

kapning av amygdalan
och emotionell kapning.

Så, kapning av amygdalan:

det betyder att om jag visar er
en signal, exempelvis en pistol,

så reagerar din hjärna
automatiskt på faran

som denna signal innebär.

Emotionell kapning
är ett liknande koncept.

Det innebär att om jag visar er
en ilskeutlösare, till exempel,

så kommer din hjärna att reagera
automatiskt med ilska

på den signalen.

Jag tror att kvinnor oftast förstår
detta bättre än män. (Skrattar)

(Skratt)

Såna här känslokapande berättelser
fångar vår uppmärksamhet.

Enbart ordet "kapning"
fångar vår uppmärksamhet.

Saken är den att,

för det mesta så är det här inte riktigt
hur signaler fungerar i verkliga livet.

Om du studerar historia,

så kommer du upptäcka att vi översköljs
med hundratusentals signaler

varje dag.

Och därför så lär vi oss att filtrera.

Vi ignorerar vissa signaler,

och vi uppmärksammar andra signaler.

När det gäller politiskt våld
blir detta väldigt viktigt,

eftersom att det innebär att gärningsmän
oftast inte bara ser en ilskeutlösare

och plötsligt går bärsärk.

Istället, tillbringar politiker
och sociala aktivister

veckor, månader och år

på att fylla omgivningen
med ilskeutlösare, till exempel,

och förövare

uppmärksammade de här signalerna,

de litade på de här signalerna,

de fokuserade på dem,

de till och med memorerade dem.

Allt detta visar verkligen
hur viktigt det är att studera historia.

Det är en sak att förstå hur signaler
fungerar inom ett laboratorium.

Och de här laboratorieexperimenten
är otroligt viktiga.

De ger oss mycket ny information
om hur våra kroppar fungerar.

Men det är även väldigt viktigt att förstå
hur signalerna fungerar i verkliga livet.

Så, vad säger allt detta oss
om politiskt våld?

Politiskt våld är inte kulturellt.

Det är inte en automatisk, förutbestämd
reaktion till miljöbetingad stimuli.

Vi skapar det.

Våra dagliga vanor skapar det.

Låt oss gå tillbaka till de två kvinnorna
som jag nämnde i början.

Den första kvinnan hade
uppmärksammat raserikampanjerna,

så hon tog ett skjutvapen

och gick fram till en soldat
vid en gränskontroll.

Men i det ögonblicket
skedde något väldigt intressant.

Hon såg på soldaten,

och tänkte för sig själv,

"Han är lika gammal som mig.

Han ser ut som mig."

Och hon lade ifrån sig vapnet
och gick iväg.

Bara på grund av denna lilla likhet.

Den andra tjejen gjorde något helt annat.

Hon hade också lyssnat
på raserikampanjerna

men hon omgav sig av individer

som försvarade våld,

med kamrater som försvarade hennes våld.

Hon stängde in sig själv
i en informationsbubbla.

Hon fokuserade på vissa
emotionella signaler i månader.

Hon lärde sig att kringgå vissa
kulturella hämningar gentemot våld.

Hon övade på sin plan,

hon lärde sig själv nya vanor,

och när tiden var kommen,
tog hon med sin bomb till kaféet,

och hon fullföljde attacken.

Detta skedde inte på impuls.

Detta var inlärning.

Polarisering i vårt samhälle
är inte impuls,

det är inlärning.

Varje dag lär vi oss själva:

nyheterna vi slår på,

känslorna vi fokuserar på,

tankarna vi hyser gällande
det röda laget eller det blå laget.

Allt detta bidrar till inlärning,

vare sig vi inser det eller inte.

De bra nyheterna

är att även om individerna jag studerar
redan har tagit sina beslut,

så kan vi fortfarande förändra vår bana.

Vi kanske aldrig fattar besluten
som de fattade,

men vi kan sluta bidra
till våldsamma ekosystem.

Vi kan ta oss ur vår nyhetsbubbla,

vi kan vara mer uppmärksamma
på vilka emotionella signaler

vi fokuserar på,

raserihetsningarna som vi klickar på.

Men viktigast av allt,

så kan vi sluta att se varandra
som enbart medlemmar av det röda laget

eller det blå laget.

För vare sig vi är kristna,
muslimer, judar, ateister

demokrater eller republikaner,

så är vi människor.

Vi är mänskliga varelser.

Och ofta delar vi väldigt liknande vanor.

Vi har olikheter.

Dessa olikheter är vackra,

och dessa olikheter är väldigt viktiga.

Men vår framtid beror på om vi
kan lyckas känna gemenskap

med den andra sidan.

Och det är därför det är så viktigt

att vi lär om våra hjärnor

och slutar med att bidra
till våldsamma ekosystem.

Tack.

(Applåder)