Ett slag av insikt

Jill Bolte Taylor fick en forskningsmöjlighet som få hjärnforskare skulle önska: hon fick en massiv stroke och såg på medan hennes hjärnfunktioner - rörelseförmåga, tal, självuppfattning - stängdes ner en efter en. En häpnadsväckande berättelse.

Jag växte upp till att bli hjärnforskare

eftersom jag har en bror som har
diagnostiserats med en hjärnsjukdom:

schizofreni. Som syster,

och senare som forskare,
ville jag förstå varför

det är så att jag kan
ta mina drömmar, koppla ihop

dem med min verklighet,
och förverkliga dem.

Vad är det med min brors hjärna och

hans schizofreni som gör
att han inte kan koppla sina

drömmar till en gemensam
verklighet, utan att de

istället blir vanföreställningar?

Så jag ägnade min karriär
åt forskning kring

allvarliga psykiska sjukdomar.

Och jag flyttade från min hemstat,

Indiana, till Boston där jag arbetade i

dr. Francine Benes laboratorium

vid Harvards psykiatriska fakultet.

I labbet ställde vi frågan

"Vilka är de biologiska skillnaderna
mellan hjärnan hos individer

diagnostiserade med normal hjärnfunktion

jämfört med hjärnan hos individer
som diagnostiserats med

schizofreni, schizoaffektivt syndrom
eller bipolär sjukdom?

Så vi kartlade i grund och botten hjärnans

mikrokretsar: Vilka celler
kommunicerar med

vilka celler, reagerar med
vilka kemikalier och

i vilka mängder av dessa kemikalier?

Jag hade ett mycket meningsfullt liv,
eftersom jag utförde

den här sortens forskning på dagarna.

På kvällar och helger

reste jag som förespråkare för NAMI,
nationella alliansen för psykisk sjukdom.

Men på morgonen
den 10 december 1996, vaknade jag

och upptäckte att jag själv
hade en hjärnsjukdom.

Ett blodkärl i min vänstra
hjärnhalva hade exploderat,

och inom loppet av fyra timmar

fick jag se min hjärna
fullständigt förlora sin förmåga

att bearbeta information.

Den morgonen kunde jag inte gå,

tala, läsa, skriva eller minnas
något från mitt liv.

Jag förvandlades till
ett spädbarn i en kvinnas kropp.

Om du någonsin har sett en människohjärna

så är det uppenbart
att de två hjärnhalvorna

är fullständigt skilda från varandra.

Jag har tagit med mig
en riktig människohjärna.

Det här är alltså en riktig hjärna.

Detta är hjärnans framsida,

och baksidan av hjärnan
med ryggmärgen som hänger ned,

och så här skulle hjärnan
vara placerad i mitt huvud.

När man tittar på hjärnan
är det självklart att

de två hjärnhalvorna
är fullständigt skilda från varandra.

För er som förstår er på datorer

så fungerar den högra hjärnhalvan
som en parallellprocessor,

medan den vänstra hjärnhalvan
fungerar som en serieprocessor.

De två hjärnhalvorna
kommunicerar visserligen med varandra

genom hjärnbalken

som är uppbyggd av ungefär
300 miljoner nervtrådar.

Men bortsett från detta

så är de båda hjärnhalvorna
fullständigt åtskilda.

Eftersom de hanterar information olika,

tänker hjärnhalvorna också på olika saker,

bryr sig om olika saker och,
vågar jag påstå,

har väldigt olika personligheter.

Ursäkta, tack, det har varit ett nöje.
(Assistent: Det har det varit)

Vår högra hjärnhalva
är helt i nuet, i detta ögonblick.

Allt handlar om "här och nu".

Vår högra hjärnhalva tänker i bilder

och den lär sig kinestetiskt,
genom kroppens rörelser.

Information i form av energi strömmar in

genom våra sinnen, alla sensoriska system

och exploderar i ett enormt collage

av hur detta ögonblick ser ut,

hur det luktar och smakar,

hur det känns och hur det låter.

Jag är ett energiväsen,
länkad till energin runtom mig,

genom min högra hjärnhalvas medvetande.

Vi är alla energiväsen,
länkade till varandra

genom våra högra hjärnhalvors
medvetenhet, som en mänsklig familj.

Just här,

just nu är vi bröder och systrar
på den här planeten,

här för att göra världen
till en bättre plats.

Och i denna stund är vi perfekta,
vi är hela och vi är vackra.

Min vänstra hjärnhalva, vår vänstra
hjärnhalva, är en annorlunda plats.

Vår vänstra hjärnhalva
tänker linjärt och metodiskt.

För vänstra hjärnhalvan

handlar allt om det förflutna
och om framtiden.

Vår vänstra hjärnhalva är gjord för att ta

det enorma collaget av nuet och börja

välja ut detaljer, detaljer
och mer detaljer om dessa detaljer

för att sedan kategorisera och

sortera all denna information,
och associera den

med allt i det förflutna
som vi någonsin har lärt oss och

projicera det till framtiden
med alla våra möjligheter.

Vår vänstra hjärnhalva tänker i språk.

Det är det ständiga tjattret
som länkar mig och min

inre värld till den yttre världen.

Det är den lilla rösten som säger:
"Hej, du måste komma ihåg

att köpa bananer på vägen hem.

Jag behöver dem på morgonen."

Det är den beräknande intelligensen
som påminner mig

när jag måste tvätta mina kläder.

Men kanske viktigast av allt,

det är rösten som säger till mig,

"Jag är, jag ÄR."

Och så fort min vänsta hjärnhalva
säger till mig att jag är,

blir jag avskild.

Jag förvandlas till en individ,
avskild från energiflödet

runtom mig och avskild från er.

Det var denna del av hjärnan
som jag förlorade

den morgon då jag fick min stroke.

Morgonen då jag fick en stroke,
vaknade jag upp med en

bultande smärta bakom mitt vänstra öga.

Det var den typen av smärta,
brännande smärta,

som du får när du biter i glass.

Och den tog tag i mig --

och så släppte den.

Den tog tag i mig --

och så släppte den.

Det var väldigt ovanligt för mig

att överhuvudtaget uppleva
någon form av smärta,

så jag tänkte, OK,
jag gör min vanliga rutin.

Jag gick upp och
klev på min "cardio glider",

som är en träningsmaskin för hela kroppen.

Jag kör igång med träningen och inser att

mina händer ser ut som primitiva klor
som greppar handtagen.

Jag tänkte "Det var verkligen märkligt",

så jag såg ner på min kropp och tänkte

"Oj, jag är en märklig figur".

Det var som att mitt medvetande
hade förflyttats från min vanliga

uppfattning av verkligheten,
där jag är personen på

träningsmaskinen med
den här upplevelsen, till en rymd

där jag ser mig själv
ha den här upplevelsen.

Allt var väldigt märkligt
och huvudvärken blev bara värre.

Så jag går av träningsmaskinen,

jag går över vardagsrumsgolvet, och jag

inser att allting i mitt kropp har

saktats ned väldigt mycket.

Varje steg jag tar är stelt
och väldigt försiktigt.

Det finns inget flyt i gången,

och mitt förnimmelseområde
känns hopsnört,

så jag fokuserar bara
på de interna systemen.

Jag står i badrummet
och gör mig redo för att

kliva in i duschen
och jag kan verkligen höra

dialogen i min kropp, en liten röst

som säger "Okej muskler,
ni måste dra ihop er,

och ni måste slappna av"

Jag tappar balansen
och står lutad mot väggen.

När jag tittar ner på min arm inser jag

att jag inte längre
kan urskilja min kropps gränser.

Jag kan inte definiera
var jag börjar och var jag slutar,

för atomer och molekyler i min arm

blandas med atomer och molekyler i väggen.

Allt jag kan urskilja är en energi,

och jag frågar mig själv:
"Vad är det för FEL på mig?

Vad är det som händer?"

I det ögonblicket tystnade

rösten från min vänstra hjärnhalva.

Precis som om någon tagit en fjärrkontroll

och stängt av ljudet.
Total tystnad.

Först var jag chockad över att befinna mig

i ett tyst sinne, men sedan
fångades jag omedelbart

av den magnifika energin som omgav mig.

Eftersom jag inte längre kunde definiera

min kropps gränser
kände jag mig enorm och expansiv.

Jag kände mig som ett
med all energi som finns

och det var vackert där.

Men plötsligt kommer
vänstra hjärnhalvan tillbaka igen

och säger "Hallå, vi har ett problem!

Vi har ett problem! Vi måste få hjälp!",

och jag tänker "Å, jag har ett problem.

Jag har ett problem"
Så det är som "OK, jag har ett problem",

men så flyter jag omedelbart iväg igen,

ut i medvetandet,
till platsen som jag kärleksfullt

kallar La La Land.

Men det var vackert där,
och tänk hur det skulle vara

att vara bortkopplad
från det där tjattret i hjärnan,

som kopplar ihop dig med världen utanför.

Så här är jag, på den här platsen,
och mitt jobb och all stress

som hör ihop med jobbet var bara borta.

Jag kände mig lättare i kroppen.

Och tänk dig, alla relationer
i den yttre världen

och all stress som hör ihop
med dem -- var borta.

Jag kände en fridfullhet,

och föreställ dig hur det skulle vara
att förlora 37 år av känslomässigt bagage.

(Skratt) Åh!

Jag kände eufori.

Eufori.
Det var vackert.

Så kommer vänstra hjärnhalvan
tillbaka igen och säger:

"Hallå, du måste koncentrera dig,
vi måste få hjälp",

och jag tänker "Jag måste få hjälp,
jag måste fokusera"

Så jag går ur duschen, klär mig mekaniskt,

går omkring i min lägenhet

och tänker "Jag måste ta mig till jobbet"

Kan jag köra bil? Kan jag köra bil?"

I det ögonblicket blev min högra arm

förlamad, och då insåg jag:

"Jösses, jag har en stroke!
Jag har en stroke!"

Nästa sak min hjärna
säger till mig är "Wow!

det här är så coolt" (Skratt)
"Det här är så coolt!"

Hur många hjärnforskare får möjligheten

att studera sin egen hjärna från insidan?

(Skratt)

Sedan slår det mig:
"Men jag är en mycket upptagen kvinna!"

(Skratt)
"Jag har inte tid med en stroke!"

Så jag tänker "OK, jag kan inte
förhindra det från att hända,

så jag gör det här i en vecka eller två,

sedan går jag tillbaka till rutinerna, OK.

Men jag måste ringa till jobbet"

Jag kunde inte minnas jobbnumret

men jag mindes att i mitt arbetsrum
fanns ett visitkort med jobbnumret på.

Så jag går in i arbetsrummet

och tar fram en
7½ cm tjock hög med visitkort.

Jag tittar på det översta kortet
och trots att jag för mitt inre öga

kan se tydligt hur mitt kort ser ut,

kan jag inte avgöra om detta

är mitt kort eller inte,
för allt jag ser är pixlar.

Ordens pixlar blandas

med bakgrundens och symbolernas pixlar

och jag kan inte avgöra.

Jag väntade på vad jag kallar
en våg av klarhet,

ett ögonblick då jag skulle kunna

återkoppla mig till
den normala verkligheten och avgöra

att det inte är mitt kort, det är
inte mitt kort, det är inte mitt kort.

Det tog mig 45 minuter att ta mig genom

2½ cm av högen.

Under dessa 45 minuter blir blödningen

i min vänstra hjärnhalva allt större.

Jag förstår inte siffror
och jag förstår inte telefonen,

men det är den enda plan jag har,

så jag tar telefonen och lägger den här.

Jag tar visitkorten och lägger dem här,

och så jämför jag formen
på krumelurerna på visitkortet,

med formen på krumelurerna på telefonen.

Sedan flyter jag iväg
till La La Land igen,

och när jag kommer tillbaka minns jag
inte vilka siffror jag redan slagit.

Så jag fick använda den förlamade armen

till att täcka över de siffror jag slagit,

så att jag, när jag kom tillbaka
till normal verklighet,

skulle veta vilka av siffrorna jag slagit.

Till slut blir hela numret slaget,

jag lyssnar i telefonen,

jag hör min kollega lyfta luren och säga:

"Woo woo woo woo."
(Skratt).

Och jag tänker: "Jösses, han låter
som en golden retriever!"

Så jag säger till honom,
helt klart i mitt huvud:

"Det är Jill, jag behöver hjälp!"

Och det som kommer ut ur min mun är
"Woo woo woo woo", och jag tänker

"Jösses, JAG låter
som en golden retriever"

Jag kunde inte veta -- jag visste inte att

jag inte kunde tala eller
förstå språk förrän jag försökte.

Men han förstod att jag behövde hjälp
och han ordnade hjälp.

En liten stund senare åker jag

i en ambulans från ett sjukhus
tvärs över Boston till ett annat.

Jag kryper ihop i fosterställning,

Och precis som en ballong,
där den sista luften pyser ut,

kände jag hur energin lyfte
och min själ gav upp.

I det ögonblicket visste jag

att jag inte längre
var koreografen i mitt liv,

och att läkarna antingen
skulle rädda min kropp och ge mig

en andra chans till liv,
eller att detta kanske skulle vara

min tid att gå över till andra sidan.

När jag vaknade senare
den eftermiddagen var jag chockad

över att upptäcka att jag
fortfarande var vid liv.

När jag kände min själ ge upp,

tog jag farväl av mitt liv.

Min hjärna var nu fast mellan två

helt motsatta verkligheter.

All stimulans som nådde

mina sinnen kändes som ren smärta.

Ljus kändes som eld i hjärnan, alla ljud

var så höga och kaotiska
att jag inte kunde urskilja

en röst ur bakgrundsljudet,

och jag ville bara fly.

Eftersom jag inte kunde definiera

min kropps position i rummet,
kände jag mig enorm och expansiv,

som en ande som just
befriats ur sin flaska.

Min själ flöt fritt, som en stor val

glidandes genom ett hav av tyst eufori.

Nirvana, jag hade funnit Nirvana.

Och jag minns att jag tänkte

att jag aldrig skulle kunna klämma in

mitt enorma jag i denna lilla kropp igen.

Men så insåg jag:
"Jag är fortfarande vid liv.

Jag lever och jag har funnit Nirvana.

Och om jag har funnit Nirvana
och jag fortfarande lever, då kan alla

som lever finna Nirvana".

Jag föreställde mig en värld fylld
av vackra, fridfulla, medkännande

och älskande människor
som vet att de kan komma till

den här platsen närhelst de vill,
och att de medvetet kan

VÄLJA att gå till höger om sina

vänstra hjärnhalvor för att
finna denna fridfulla plats.

Sedan insåg jag vilken
enorm gåva denna upplevelse

skulle kunna vara, vilket slag
av insikt det skulle kunna vara,

om hur vi lever våra liv.

Det motiverade mig till att återhämta mig.

Två och en halv vecka efter blödningen

gick kirurgerna in
och tog ut en blodpropp,

stor som en golfboll,
som tryckte på hjärnans språkcentrum.

Här är jag med min mamma,
hon är en ängel i mitt liv.

Det tog åtta år att nå full återhämtning.

Så vilka är vi?
Vi är livskraften i universum,

med fingerfärdighet
och två kognitiva hjärnor.

Vi har kraften att välja,
ögonblick för ögonblick.

vllka, och hur, vi vill vara
i denna värld.

Här och nu kan jag kliva in i

min högra hjärnhalvas
medvetande där vi "är".

Jag är livskraften i universum,

Jag är livskraften hos
de 50 tusen miljarder vackra

och geniala molekyler som utgör min form.

Jag är ett med allt som är.

Eller så kan jag välja att kliva in i

min vänstra hjärnhalvas medvetande,
där jag blir en egen individ,

separerad från energiflödet,
separerad från er.

Jag är dr. Jill Bolte Taylor,
intellektuell, neuroanatom.

Dessa är de "vi" som finns inuti mig.

Vilken skulle du välja?

Vilken väljer du?

Och när?

Jag tror att ju mer tid
vi använder till att

välja att köra de djupa
inre-frid-kretsarna

i våra högra hjärnhalvor,
desto mer frid kommer vi att

projicera ut i världen och desto mer
fridfull kommer vår planet att bli.

Jag tyckte att det var
en idé värd att sprida.

Tack.
(Applåder)