Varför man ska skapa värdelösa grejer

I detta glada, hjärtliga tal, som innehåller demonstrationer av hennes fantastiskt konstiga kreationer, visar Simone Giertz sitt hantverk: att skapa värdelösa robotar. Hennes uppfinningar - designade till att skära grönsaker, klippa hår, applicera läppstift med flera - lyckas sällan (om ens någonsin) och det är poängen. "Den sanna skönheten med att göra värdelösa grejer är att erkänna att du inte alltid vet hur världen fungerar. Kanske är en tandborsthjälm inte svaret, men du har åtminstone ställt frågan."

Hej.

Jag heter Simone.

Ni vet hur folk säger
att om du blir nervös på scen,

föreställ dig människor i publiken nakna?

Det är en sådan grej som ska
göra så att du känner dig bättre.

Men jag tänkte

att föreställa sig alla er nakna 2018
känns ganska konstigt och fel.

Vi jobbar riktigt hårt med
att komma över sådana saker,

så vi behöver en ny metod att ta itu med

om man blir nervös på scenen.

Jag insåg att det jag
verkligen skulle vilja

är att jag kan se på er
lika mycket som ni ser på mig

bara för att jämna ut det lite.

Så om jag hade många fler ögonglober,

då skulle vi alla
vara riktigt bekväma, inte sant?

I förberedelse för det här föredraget
gjorde jag en tröja.

(Skramlande)

(Skratt)

Det är plastögon.

Det tog mig 14 timmar

och 227 plastögon att göra denna tröja.

Och att kunna se på er
lika mycket som ni ser på mig

är bara halva
anledningen att jag gjorde denna.

Den andra halvan är för att göra detta.

(Plastögon skramlar)

(Skratt)

Jag gör många saker som detta.

Jag ser ett problem och uppfinner
en sorts lösning på det.

Till exempel, borsta tänderna.

Det är en sån grej vi alla måste göra,
det är ganska tråkigt,

och ingen gillar det riktigt.

Om det fanns några sjuåringar i publiken,

skulle de säga "ja!"

Så tänk om du hade
en maskin som kunde göra det åt dig?

(Skratt)

Jag kallar den...

Jag kallar den "Tandborsthjälmen".

(Skratt)

(Robotarm surrar)

(Skratt)

(Applåder)

Min tandborsthjälm rekommenderas
av noll utav tio tandläkare,

och den revolutionerade
definitivt inte tandläkarvärlden,

men den förändrade mitt liv helt.

Jag gjorde klart denna tandborsthjälmen
för tre år sedan

och efter jag var klar med den,

gick jag till mitt vardagsrum och
satte upp en kamera

och filmade ett sjusekundersklipp
när den är igång.

Och nu,

är detta en ganska typisk nutida saga

om en tjej som lägger ut på internet,

internet tar tjejen med storm,

tusentals män färdas till kommentarsfältet

för att be om hennes hand.

(Skratt)

Hon ignorerar dem alla,
startar en YouTubekanal

och fortsätter att bygga robotar.

Sedan dess har jag skapat
en nisch för mig själv på internet

som uppfinnare av värdelösa maskiner,

för som vi alla vet,

är det enklaste sättet
att vara bäst inom sitt område

att välja ett väldigt litet område.

(Skratt)

(Applåder)

Jag driver en YouTubekanal
om mina maskiner,

och jag har gjort saker
som att klippa hår med drönare.

(Drönare surrar)

(Skratt)

(Drönare kraschar)

(Skratt)

(Drönare surrar)

(Skratt)

(Applåder)

Till en maskin som hjälper mig
att vakna på morgonen.

(Väckarklocka)

(Skratt)

(Video) Simone: Aj!

Till denna maskinen
som hjälper mig skära grönsaker.

(Knivar skär)

Jag är ingen ingenjör.

Jag studerade inte ingenjörslinjen.

Men jag var en superambitiös
elev när jag växte upp.

I grundskolan och i gymnasiet
hade jag högsta betyg,

och jag tog examen som bäst i min årskurs.

Å andra sidan,

kämpade jag med oerhört svår
prestationsångest.

Här är ett mail som jag skickade
till min bror vid den tiden.

"Du kommer inte förstå
hur svårt det är för mig att berätta,

att erkänna detta.

Jag är så sjukt generad.

Jag vill inte att folk
ska tro att jag är dum.

Nu börjar jag att gråta också.

Jäklar."

Och nej, jag brände inte ner
våra föräldrars hus av misstag.

Det jag skriver om i mailet
och det jag är så upprörd över

är att jag fick B på ett matteprov.

Något hände uppenbarligen
mellan här och här.

(Skratt)

En av de grejerna var puberteten.

(Skratt)

En vacker tid minsann.

Men dessutom,

blev jag intresserad av att bygga robotar,

och jag ville lära mig själv om hårdvara.

Men att bygga saker med hårdvara,
speciellt om man lär sig själv,

är något som är riktigt svårt att göra.

Det är hög risk för misslyckande

och dessutom,

det är stor risk att det får dig
att känna dig dum.

Och det var min största rädsla då.

Jag kom på ett upplägg som alltid skulle
garantera 100 procent succé.

Med mitt upplägg skulle det
vara nästintill omöjligt att misslyckas.

Istället för att försöka att lyckas,

skulle jag bygga saker
som skulle misslyckas.

Och även om jag inte insåg det just då,

var det ganska smart
att bygga dumma grejer,

för att jag fortsatte
att lära mig om hårdvara,

för första gången i mitt liv,

behövde jag inte handskas
med min prestationsångest.

Så snart jag tog bort all press
och förväntningar från mig själv,

så blev den pressen ersatt av entusiasm,

och det tillät mig att bara leka.

Som uppfinnare

är jag intresserad av saker
som folk brottas med.

Det kan vara små saker eller stora saker
eller mellanstora saker

och något som att hålla ett TED talk
ger en uppsättning helt nya problem

som jag kan lösa.

Att identifiera ett nytt problem
är det första steget i processen

att bygga en värdelös maskin.

Så innan jag kom hit,

satt jag ner och tänkte på några
möjliga problem jag kunde få

när jag framför detta tal.

Glömma vad jag ska säga.

Att folk inte ska skratta.

Det är ni.

Eller ännu värre,

att ni ska skratta åt fel saker.

Det var okej att skratta åt,

tack.

(Skratt)

Eller när jag blir nervös,
så skakar mina händer

och jag är väldigt osäker kring det.

Eller att min gylf har varit
öppen hela tiden

och alla ni har sett men inte jag,

men den är stängd så allt är bra med det.

Men en sak jag är riktigt
nervös för är mina skakande händer.

Jag minns när jag var barn,

och höll redovisningar i skolan,

jag hade mina anteckningar på en lapp,

och jag höll ett block bakom pappret

så ingen skulle se att pappret darrade.

Och jag håller många föredrag.

Jag vet att ungefär hälften av er
i publiken tänker säkert,

"Att bygga värdelösa maskiner är kul,

men hur är detta någonsin
något sorts företag?"

Att hålla föredrag är en del av det.

Och arrangörerna sätter alltid ut
ett glas vatten på scenen

så man har något att dricka
om man blir törstig,

och jag vill alltid jättegärna
dricka vattnet,

men jag vågar inte ta upp glaset

för då skulle folk kanske se
att mina händer skakar.

Så vad sägs om en maskin
som ger dig ett glas vatten?

Såld till den nervösa tjejen
i plastögontröjan.

Jag måste ta av den här,
för jag har en grej.

(Plastögon skakar)

Åh.

(Skrammel)

(Skratt)

Jag vet fortfarande inte vad den ska heta,

men jag tror nog "huvudkretsapparat"

för den roterar denna plattform runt dig

som man kan lägga saker på.

Man kan ha en kamera,
man kan få foton av hela ens huvud.

Den är riktigt,
det är en väldigt mångsidig maskin.

(Skratt)

OK, och jag har,

man kan lägga snacks på den, till exempel

om man vill.

Jag har lite popcorn här.

Och så lägger man bara lite där.

Och sen vill man,

där är lite uppoffringar för vetenskapen,

bara lite popcorn som föll på golvet.

Vi kör den långa vägen runt.

(Robot surrar)

(Skratt)

Och sen har man en liten hand.

Man måste justera höjden på den,

och gör det med att höja axlarna.

(Skratt)

(Applåder)

Den har en liten hand.

(Hand smäller till)

(Skratt)

(Applåder)

Jag knuffade bort min mikrofon,

men tror att allt är bra.

OK, jag måste också tugga popcornet,

så om ni bara kan klappa lite till.

(Applåder)

OK, så det är ditt egna
lilla personliga solsystem,

för att jag är en "millennial"

och vill att allt ska kretsa kring mig.

(Skratt)

Tillbaka till vattenglaset,
det är därför vi är här.

Jag lovar - jag menar, det har fortfarande

inget vatten i sig,

Ursäkta.

Men jag måste fortfarande jobba
på denna maskin ett tag

för jag måste fortfarande hämta glaset
och sätta det på plattformen,

men om ens händer skakar en del,

kommer ingen att märka det

för att du har på dig
en väldigt fascinerande utrustning.

Så allt är bra.

OK.

(Robot surrar)

(Sjunger)

Åh nej, den har fastnat.

Är det inte tröstande att även robotar
får scenskräck ibland?

Den bara fastnar litegrann.

Det är väldigt mänskligt.

Åh vänta, låt oss backa lite,

och sen...

(Glas faller ner)

(Skratt)

Är det inte en vacker tid att leva?

(Skratt)

(Applåder)

Så precis som att mina maskiner kan verka
som enkel ingenjörsbuskis,

insåg jag att jag stötte på
något som är större än det.

Det är ett uttryck av glädje och ödmjukhet
som oftast glöms bort i tekniken,

och för mig var det ett sätt
att lära sig om hårdvara

utan att min prestationsångest
kommer i vägen.

Jag får ofta frågan om jag någonsin
kommer att bygga något användbart,

och en dag gör jag kanske det.

Men jag ser det som

att jag redan har gjort det

för jag har själv skapat detta jobb,

och det är något som jag
inte kunde planera,

eller som jag kunde...

(Applåder)

Det är något som jag
aldrig kunde planera.

Istället hände det för att jag var
entusiastisk över vad jag höll på med,

och jag delade entusiasmen
med andra människor.

För mig är det den sanna skönheten
med att skapa värdelösa saker,

för att det är detta erkännande

av att man inte alltid vet
vad det bästa svaret är.

Det stänger av den där rösten i huvudet

som säger åt en att man vet
exakt hur världen fungerar.

Och kanske är en tandborsthjälm
inte svaret,

men du ställer åtminstone frågan.

Tack.

(Applåder)