Vilken mat älskade dina förfäder?

Runtom i världen försvinner ursprungliga matkulturer på grund av industrialiserat jordbruk och en ombytlig, väst-influerad syn på den idealiska dieten.

Matforskaren Aparna Pallai utforskar varför kulinariska traditioner som en gång i tiden varit nödvändiga försvinner ifrån människors liv och minnen nästan omärkt, och serverar en lösning för att återknyta banden till maten vi äter.

Förra året bodde jag med en familj
från ursprungsbefolkningen i Indien.

En eftermiddag

satt den unga sonen och åt,

och när han fick syn på mig
gömde han snabbt sin curry bakom ryggen.

Det tog en lång stunds övertalning
att få honom att visa mig vad han åt.

Det visade sig vara fjärilslarver,

en traditionell delikatess
hos den ursprungliga Mariabefolkningen.

Jag utbrast

"Herregud, du äter det där!

Jag hoppas det finns lite kvar åt mig!"

Jag såg misstro i pojkens ögon.

"Äter du... såna här?"

"Jag älskar dom," svarade jag.

Jag kunde se att han inte trodde mig.

Hur kunde en utbildad kvinna från storstan
tycka om samma mat som han?

Senare, förde jag ämnet på tal
med hans pappa,

och det visade sig vara
ett väldigt känsligt ämne.

Han sa saker som,

"Åh, det är bara min son
som tycker om att äta det.

Vi brukar säga till honom,
'Sluta äta det. Det är dåligt.'

Han lyssnar inte, förstår du.

Vi slutade äta sånt där
för evigheter sedan."

"Varför det?" frågade jag.

"Detta är er traditionella mat.

Den finns tillgänglig i er omgivning,

den är näringsrik,

och, jag kan intyga det, delikat.

Varför är det fel att äta den?"

Mannen blev tyst.

Jag frågade,

"Har man sagt till dig att maten är dålig,

att det är gammelmodigt att äta den,

att det inte är civiliserat?"

Han nickade tyst.

Detta var en många, många gånger
i mitt arbete med urinvånarna i Indien

som jag upplevde skam runt mat,

skam över att maten du älskar

maten som har ätits i generationer,

på något sätt är underlägsen,

till och med djurisk.

Och skammen är inte begränsad
till ovanlig, äcklig mat

som insekter och råttor, kanske,

utan även vanlig mat:

vilda grönsaker,

svamp, blommor...

i stort sett allt man samlat in i naturen
i stället för att odla det.

I det ursprungliga Indien
är denna skam närvarande överallt.

Vad som helst kan utlösa den.

En rektor med högre kast som är vegetarian
utses i skolan,

inom veckor säger barnen till föräldrarna
att krabba är äckligt att äta

eller syndigt att äta kött.

Ett regeringsprogram om näringslära
serverar fluffigt vitt ris,

och nu vill ingen äta rött ris eller hirs.

En välgörenhetsorganisation kommer dit
med en perfekt kostplan för gravida.

Varsågoda.

Alla havande kvinnor känner sig ledsna

för att de inte har råd
med äpplen och vindruvor.

Och människor bara typ glömmer frukterna

som kan plockas från marken i skogen.

Sjukvårdare,

religiösa missionärer,

olika statsanställda

och till och med
deras egna välutbildade barn

skriker bildligen
i ursprungsbefolkningens öron

att deras mat inte är bra nog,

inte civiliserad nog.

Så mat fortsätter att försvinna,

lite i taget.

Jag undrar om ni alla
någon gång funderat över

huruvida era samhällsgrupper har haft
en liknande historia runt mat.

Om ni skulle prata
med er 90-åriga mormor,

skulle hon prata om mat
som ni aldrig sett eller hört talas om?

Är ni medvetna om hur mycket
av ert samhälles mat

som inte längre är tillgänglig för er?

Lokala experter har sagt till mig

att den sydafrikanska livsmedelsekonomin
nu helt är baserad på importerad mat.

Majs har blivit en stapelvara,

medan den lokala durran, hirsen,
lökväxterna och rotknölarna är borta.

Samma sak med de vilda baljväxterna
och grönsakerna.

Under tiden äter folk potatis och lök,
kål och morötter.

I mitt land

är denna förlust av mat enorm.

Det moderna Indien är fast med ris, vete

och diabetes.

Och vi har totalt glömt bort mat
som massor av varianter av rotknölar,

kåda, fisk, skaldjur,

oljefrön,

blötdjur, svampar, insekter,

små, icke utrotningshotade djurs kött,

allt som brukade vara tillgängligt.

Så vart har denna mat tagit vägen?

Varför är våra moderna matkorgar
så begränsade?

Vi kunde prata om de komplexa politiska,
ekonomiska och ekologiska orsakerna,

men jag är här för att prata om
det mer mänskliga fenomenet skam,

för skammen är den avgörande poängen

som gör att mat faktiskt
försvinner från din tallrik.

Vad gör skam?

Skam får dig att känna dig liten,

ledsen,

ovärdig,

djurisk.

Skam skapar en kognitiv dissonans.

Den förvränger historier om mat.

Låt oss ta det här exemplet.

Hur gärna skulle du vilja ha

en fantastisk, allsidig stapelvara

som redan är tillgänglig i överflöd
i din omgivning?

Allt du behöver göra är att samla in den,

torka den, lagra den,

och sen har du den hela året

att tillaga i så många olika rätter
som du vill.

Indien hade precis sådan mat,
som kallades "mahua",

blomman där.

Och jag har forskat om denna mat
de senaste tre åren.

Den är känd för att vara näringsrik,
både inom urinvånarnas tradition

och inom forskningen.

För ursprungsbefolkningen

brukade det vara en stapelvara
under fyra till sex månader om året.

På många sätt är det väldigt likt
er lokala marula,

fast det är en blomma, inte en frukt.

Där det finns fullt av dem i skogen

kan folk fortfarande få tillräckligt
att äta för hela året

och tillräckligt över för att sälja.

Jag hittade 35 rätter med mahua

som ingen lagar längre.

Maten erkänns inte längre
ens som mat,

utan som råmaterial till sprit.

Du kan bli gripen
om du har det hemma.

Anledning? Skam.

Jag pratade med urinvånare
i hela Indien

om varför man inte längre äter mahua.

Och jag fick exakt samma svar.

"Åh, vi brukade äta det
när vi var jättefattiga och utsvultna.

Varför skulle vi äta det nu?

Vi har ris eller vete."

Och nästan i samma andetag,

talar människor också om för mig
hur näringsrikt mahua är.

Det finns alltid historier om
äldre personer som brukade äta mahua.

"Vår mormor,
hon hade tio barn,

och hon brukade arbeta så hårt,
aldrig trött, aldrig sjuk."

Exakt samma upprepade historier
precis överallt.

Varför?

Hur kan samma mat

vara betraktad som väldigt näringsrik
och fattigmansmat,

nästan i samma mening?

Detsamma gäller
för annan mat från skogen.

Jag har hört den ena
hjärtskärande berättelsen efter den andra

om svåra brister och svält,

om människor som överlevde på skräp
som man letat upp i skogen,

eftersom det inte fanns någon mat.

Om jag gräver lite djupare,

så visar det sig att man
inte saknade mat i sig,

utan något respektabelt, som ris.

Jag frågade dom,

"Hur lärde ni er
att ert så kallade skräp är ätbart?

Vem berättade för er att vissa
bittra rotknölar kan sötas

genom att lämnas i en ström över natten?

Eller hur man tar ut köttet
ur ett snigelskal?

Eller hur man
gillrar en fälla för en vild råtta?

Det är då dom börjar
klia sig i huvudet,

och dom inser att de lärt sig det
ifrån sina egna äldre,

att deras förfäder hade levt
och frodats på denna mat i århundraden

innan ris kom i deras väg,

och var mycket hälsosammare
än deras egen generation.

Så det är så här mat fungerar,

hur skam fungerar:

Man får mat och mattraditioner
att försvinna från folkets liv och minnen

utan att dom ens inser det.

Så hur vänder vi den här trenden?

Hur tar vi tillbaka vårt vackra
och komplexa system av naturlig mat,

mat som kärleksfullt getts till oss
av Moder Jord enligt hennes egen rytm,

mat förberedd av våra förmödrar med glädje

och som åts av våra förfäder
med tacksamhet,

mat som är hälsosam, närodlad, naturlig,

varierad, delikat,

som inte behöver odlas,

som inte skadar vår ekologi,

som inte kostar något?

Vi behöver alla denna mat,

och jag tror inte att jag behöver
berätta för er varför.

Jag behöver inte berätta för er
om den globala hälsokrisen,

klimatförändringar, vattenkrisen,

jordens utmattning,

kollapsande jordbrukssystem,

allt det där.

Men för mig, är lika viktiga skäl
till att vi behöver denna mat

de som känns på djupet,

för mat är så många saker, förstår ni.

Mat är näring, tröst,

kreativitet, gemenskap,

tillfredsställelse, säkerhet, identitet

och så mycket mera.

Hur vi anknyter till vår mat

definierar så mycket i våra liv.

Det definierar hur vi
anknyter till våra kroppar,

för våra kroppar är slutligen mat.

Det definierar vår grundläggande
känsla av anknytning

till vår existens.

Vi behöver denna mat mest idag

för att kunna omdefiniera
vår plats som människor

inom sakers naturliga system.

Och behöver vi
en sådan omdefiniering idag?

För mig,
är det enda riktiga svaret kärlek,

för kärlek är det enda
som motsätter sig skam.

Och hur får vi in mer av denna kärlek
i vår anknytning till vår mat?

För mig, handlar kärlek, på ett stort sätt

om villigheten att sakta ned,

att ta tiden att känna efter,

ana, lyssna, fråga.

Det kan vara
att lyssna på våra egna kroppar.

Vad behöver dom utöver
våra matvanor,

våra övertygelser och beroenden?

Om vi synar övertygelserna.

Vart kommer dom ifrån?

Det kan komma från vår barndom.

Vilken mat älskade vi då,
och vad har förändrats?

Kanske en kväll med en äldre person,

när man lyssnar
på deras matminnen,

kanske man till och med hjälper
att laga nåt de älskar

och äter tillsammans.

Kärlek kan handla om att minnas

att mänskligheten är väldig

och valen av mat skiljer sig åt.

Kanske visar man
respekt och nyfikenhet

istället för att döma

när vi ser nån njuta av ovanlig mat.

Kärlek kan vara
att ta sig tid att fråga,

gräva upp information,

söka efter samband.

Det kan vara en tyst promenad i Fynbos

för att se om en specifik växt
talar med dig.

Det händer.

De talar till mig jämt.

Och mest av allt,

innebär kärlek att lita på att sökandet

har potentialen
att leda oss till något större,

ibland till verkligt överraskande svar.

En urinvånare och medicinkvinna
sa en gång till mig

att kärlek är att gå på Moder Jord

som hennes mest älskade barn,

att lita på att hon värdesätter
en ärlig avsikt

och vet hur hon ska visa oss vägen.

Jag hoppas jag har inspirerat er

att åter börja knyta an
till era förfäders mat.

Tack för att ni lyssnade.

(Applåder)